Antingen eller, intersektionalitet och stigmatisering

Jag tänker ofta i antingen-eller:

Kommer jag att bli frisk?
Blir jag bara sämre eller kan jag bli lite bättre igen?
Hjälper cellgiftet jag får?
Orkar jag åka till Kroatien i sommar med några kompisar?
Lever jag i augusti när mitt tredje barnbarn förväntas se dagens ljus?
Beror det jag känner i en bröstkota på cancertillväxt i kotan eller inte?

För ett år sedan var jag drivande i att skriva en motion om intersektionalitet till vänsterpartiets kongress. Så här skrev vi bland annat.

”Vänsterpartiets teoretiska modeller utgår framförallt från produktionsprocess och ägande. Men föreställningar som bygger på stereotyper om kön, sexuell läggning, etnicitet med mera återskapar också maktordningarna och därmed individers möjlighet till frihet och inflytande.

Nästa steg är att också synliggöra heteronormativiteten och den etniska blindheten och utveckla ställningstaganden med utgångspunkt från ett intersektionellt tänkande. (Begreppet intersektionalitet används för att beskriva och analysera samverkan mellan olika maktordningar i samhället.)

Varken klass eller kön är någon homogen eller konfliktfri kategori. Makt är varken endimensionell eller oföränderlig. Makt konstrueras vid olika tidpunkter och inom olika grupperingar utifrån olika maktordningar som samverkar och motverkar varandra. Ensidig fokusering på en motsättning åt gången: överklass/arbetarklass, kvinna/man, heterosexuell/homosexuell eller invandrare/svensk, får som konsekvens att motsatsparen blir stereotypa och framstår som sanna. Komplexiteten, men också förståelsen av hur kategorier bildas och samverkar går förlorad. Därmed finns också en risk att strategiska vägar till förändring förblir osynliga.”

För mig är maktfrågor politiskt viktiga frågor. Dikotymiseringar, alltså förenklade uppdelning i ”vi och dom” och stereotypiseringar av olika grupper, typ ”män är sådana” eller ”muslimska flickor som bär hijab är offer” stigmatiserar. Dikotymisering och stereotypisering av människor försvårar förändringar. Det låser fast människor som offer eller den som har makt.

Jag funderar mycket på alla känningar jag har i mitt skelett och att det jag känner ofta förflyttar sig från plats till plats. Tänker att jag ska ha ett intersektionellt förhållningssätt till min kropp. Med det menar jag att jag inte ska tänka på metastaserna som definitiva på ett ställe och skador som definitiva. Jag ska försöka undvika att stigmatisera min kropp som antingen frisk eller sjuk, liksom jag ska försöka att undvika att stigmatisera delar av skelettet som t ex en kota, som antingen eller.

Om jag byter ut några ord i motionen ovan blir det så här:

Cancer är varken endimensionell eller oföränderlig. Metastaser växer till vid olika tidpunkter och inom olika delar av kroppen utifrån olika muterade cancerceller, olika kroppsliga försvar och cellgifter som samverkar och motverkar varandra. Ensidig fokusering på ett kroppsställe åt gången får som konsekvens att metastaserna framstår som orubbliga. Komplexiteten, men också förståelsen av hur metastaser bildas och förändras går förlorad. Därmed finns också en risk att strategiska vägar till förändring förblir osynliga. Låter det knäppt? Kan man prata om maktordningar, intersektionalitet och dikotymisering i den egna kroppen.

Komplex och föränderlig är kroppen i varje fall.