Min läkare var försenad och när jag satt med min syster och väntade hann jag med massor av svåra tankar. Är onkologen sen för att han läser på om det är något som är möjligt att göra? Förbereder han sig för ett svårt samtal?
Jag fick varken ett katastrofbesked eller ett jubelbesked. CA-15 har fortsatt öka med mer än 50 procent och är nu 396. Denna höga siffra kan bero på att behandlingen hjälper. Cancercellsönderfall gör att värdet stiger. Min läkare sa att levervärdet var bättre, vilket känns väldigt skönt, så det verkar som behandlingen hjälper. Blir samtidigt lite osäker när jag tittar på labbvärdena. Två levervärden har gått ner och ett har gått upp. Immunförsvaret såg bra ut och blodvärdet var något bättre, ökat från 108 till 111.
Jag behöver inte lika mycket smärtstillande, framförallt inte första tio dagarna efter behandlingen. Nu har jag lite mer ont igen. Jag frågade om det kan bero på att behandlingen slår ut cancerceller som är i en viss fas och att andra celler nu är igång och växer, så jag känner av dem. Jag fick detta bekräftat. Jag ser därför fram emot nästa cellgiftomgång nu på måndag och hoppas på att slå ut massor av cancerceller. För övrigt är jag ganska trött. Märker att orken minskar. T ex kan jag inte kliva upp på en stol och är ganska svag i högerarmen.
I natt sover min mamma över. I morgon kommer dotter med familj och hämtar oss. Vi ska åka och titta på den lägenhet de ska flytta till torsdag nästa vecka. Sedan ska jag, min mamma och treåringen besöka utställningen vid Å-huset. Storebror ska på kalas. Senare på eftermiddagen tar mamma tåget tillbaka till Nyköpingen. Är fortsatt ganska orolig, men känner också lite hopp.
Mamma hade med en stor bukett med rosavita pioner, från den planta jag flyttade till hennes sommarstuga. Pionerna kommer från den planta som blommar mellan jättevallmon och en buske med vita pioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar