Demokrati och ideal

Demokrati är för mig grunden i allt politiskt arbete. Dessutom försöker jag vara lojal mot mina ideal. Denna kombination gör att jag prioriterar mina ideal före t ex det parti jag tillhör. Jag tar mig t ex friheten att stödja Lena Sommerstad som partiledare för socialdemokratin, se Därför kan jag tänka mig att gå med i s.

Med demokrati som grund för mitt tänkande menar jag t ex att när jag är vald att företräda ett parti så ska jag stå upp för partiets beslut i olika sammanhang. Detta var t ex viktigt för mig under mina 11 år som kommunalråd. Nu har jag inga uppdrag att företräda vänsterpartiet, så nu känner jag mig fri att i olika sammanhang offentliggöra den politik jag tror på. Därför kryssade jag i att jag kan tänka mig att bli medlem i socialdemokratin om Lena Sommerstad blir partiledare. Det hade jag inte gjort om jag varit kommunalråd för vänsterpartiet. Då hade jag avgått som kommunalråd om uppdraget stridit mot mina ideal. Jag är alltså ingen lojal vänsterpartist för lojalitetens skull, men har stått upp för demokratiskt fattade beslut.

På samma sätt tänker jag när det gäller mitt nuvarande jobb som tjänstekvinna i Uppsala kommun. Jag är lojal mot demokratiskt tagna beslut i den organisation jag tillhör. Likaså ingår i mitt uppdrag att vara lojal mot riksdagsbeslut, såsom lagstiftning när det berör mitt arbete. Om de arbetsuppgifter jag har strider mot mina ideal och jag inte internt kan påverka besluten, så får jag försöka byta arbetsuppgifter eller söka mig ett annat jobb.

Arbetsgivares krav på lojalitet i olika sammanhang gör att allt för många anställda tiger med missförhållanden på sina arbetsplatser. Där jag jobbar upplever jag att det är högt till tak och jag tror att pressen på medarbetarna är större i privata företag. Där jag jobbar upplever jag att det finns en tro på att konstruktiv kritik är bra för både arbetsgivare och verksamheten.

Däremot finns det nog skäl att känna oro även för offentligt driven verksamhet. Jag jobbar i kommunalverksamhet som är konkurrensutsatt och om mina chefer inte tror på att öppenhet och kritik är bra för verksamheten, så kan kulturen förändras. Jag har läst en del artiklar som statsvetaren Lennart Lundqvist skrivit och när jag googlade på hans namn kom detta upp

”-Yttrandefriheten på offentliga arbetsplatser är numera inte större än på privata, trots att lagen säger något helt annat. Förr kunde man vända sig till sin chef, nu är det enda säkra om man vill framföra kritik att rikta sig anonymt till massmedierna.

Det säger Lennart Lundquist, statsvetarprofessor i Lund, som specialiserat sig på demokratifrågor, inte minst på våra arbetsplatser.”

Läs fortsättningen här.

Jag är rädd för att en osund lojalitetskultur breder ut sig, såväl inom partierna som inom offentliga sektorn. I flera privata företag och i vissa partisammanhang tror jag redan att osunda lojalitetskulturer vuxit sig för starka. Alltför många människor är rädda för att förlora jobbet eller är rädda för att stoppas i sin karriär och tiger därför om vad de egentligen tycker.

Nu ska jag snart lyssna på P1 om hur det går i Egypten. Hoppas att alla modiga so m står upp för demokrati överallt i världen, fortsätter sin kamp och vinner den. Målen får aldrig bli så viktiga så att demokratin som medel för att förverkliga målen kränks.