En del av min identitet har varit att jag är stark och orkar saker. Det gör jag inte längre. Svagheten i högerhanden gör att jag måste låsa upp cykellåset med vänster hand, bära frukostbricka med vänster hand och funderar på hur jag ska klara att göra i ordning balkongen i vår, eftersom några blomkrukor är så tunga. Så min identitet har förändrats. Jag har blivit mer kroppsligt ”ynklig”.
Allt är relativt och förändras över tid. Önskar förstås att just min kropp inte försämrades och förlorade förmågor. Önskar ibland också att få leva i evighet, men har lite svårt att tänka in vad ett evigt liv egentligen skulle innebära. Är nog ganska trist att få trampa runt som individen Britt och möta andra ganska oföränderliga individer år efter år, sekel efter sekel, årtusende efter årtusende.
Tänk om både jag själv och dessutom alla andra redan tycker sig veta vem jag är, vad jag tänker och vad jag vill. Tråkigt med ett evigt gott liv och vidrigt med ett evigt liv av umbäranden. Många människor på vårt klot har varken tak över huvudet,tillräckligt med mat eller möjligheten att fritt få uttrycka vad man tänker och tycker utan risk för represalier.
Ju mer jag tänker på detta desto mer känner jag att jag föredrar ett kort och bra liv i jämförelse med ett evigt liv. Så länge kroppen fungerar som den gör idag och inte håller på och bryts ned långsamt i ett evigt liv, så känns det t.o.m. relativt bra.
Har i kväll varit och pratat likabehandling, diskrimineringsgrunder och genusfrågor i två timmar för all personal från en stor och två mycket små skolor. Alla var positiva och intresserade och det gav mig massor av energi och lust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar