Sannolikhet

Jag är utbildad mattelärare. Matematik var ett av mina favoritämnen i skolan. I matte räknar hen med sannolikheter. Jag tänker ofta på hur stor sannolikheten är att jag överlever den cancer jag har. Frågan: Hur länge jag får leva? har jag ofta i huvudet. Nu när jag fått så många olika behandlingar som slutat att fungerar, är jag medveten om att sannolikheten att jag överlever cancern är ytterst minimal. Varje gång jag måste byta behandling blir jag mer och mer inställd på att jag inte har så lång tid kvar i detta liv. För mig är tankar om sannolikheten för olika utfall ett sätt att förbereda mig på det jag har framför mig. Kanske är det dessa tankar som gör att jag inte kände mig särskilt chockad, när jag i torsdags fick veta att cancerfaktorn har stigit igen. Jag var lite beredd, menblev förstås ledsen.

När sannolikheten ökar för att mitt återstående liv handlar om något eller möjligen några år, så blir de dagar jag har kvar att leva desto viktigare. Detta gör att jag kommer att fundera ännu mer över vad som är viktigt för mig att göra, vilka människor jag vill umgås med, ja helt enkelt vad jag vill göra med resten av mitt liv.

En sak som jag säkert kommer att fortsätta med är att uttrycka mig skriftligt på olika sätt och att träffa barn och barnbarn. Ju mer jag prioriterar vad som är viktigast för mig, desto lättare känns det att det är att ta emot negativa besked. Varje dag blir ännu mer värd, ju färre dagarna kan förväntas bli. Men, som alltid – Den som lever får se!!!

För övrigt cyklade jag till en arbetsplats ungefär 5 kilometer från där jag bor i förmiddags. Känns skönt att komma ut och att kroppen klarar och orkar. En annan positiv sak är att jag inte har behövt ta smärtstillande tabletter varken igår eller idag. Mår precis som igår trots omständigheterna riktigt gott.


Denna välkända dikt av Victor Rydberg kunde min mormor utantill och citerade högt för oss barnbarn. Kanske är det därför jag tycker så mycket om den

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.



Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta


Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick - men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!



Hela dikten och med bilder till hittar du här