Efter cellgiftsbehandlingen igår träffades vi tre kvinnor i vår lilla metastasgrupp. Jag tror att jag tidigare har berättat om vår metastasgrupp som började hösten 2000. Vi var från början fem kvinnor och en samtalsledare. Tre av kvinnorna är nu döda och ibland pratar vi om dem i vår grupp, ibland om existentiella frågor och ibland om våra vardagsbekymmer. Det är skönt att tillhöra en grupp som har träffats under så många år.
Jag blev hämtad i bil och hemkörd i bil och blev bjuden på god mat och vin. Men framförallt fick jag prata med vänner, jätteskönt. Vi pratade bland annat om ett eventuellt liv efter döden, som jag tidigare bloggat om. Se Kropp, själ och ande och Om att detta liv tar slut. En vän berättade att hon varit hos en kvinna som lade Tarotkort. När hon klev in hos denna kvinna hade hon en hälsning från en av våra döda vänner i metastasgruppen. Vår döda vän hälsade att min väninna skulle fortsätta med Reiki. Tarotkortkvinnan visste namnet på vår döda vän och visste också att alla prövat Reiki. Sådana här berättelser hör jag ganska ofta och har ingen annan naturlig förklaring till dem än att det går att ta kontakt med levande människor när/om man är en ande.
Tanken känns tröstande att jag kan fortsätta påverka mänskligheten och det jag har lärt mig också har betydelse efter att jag är död. Likaså tanken att mänsklighetens samlade kunskap blir kvar på jorden genom att döda människor reinkarnerar i nya liv. Men jag är varken säker på att det finns en ande eller ett liv efter detta och behöver fortfarande inte veta.
Vi pratade också om vad det innebär att vara människa. Vi borde bli bättre på att strö rosor runt oss där vi går och att lyfta det goda hos människan. Vi är ibland omgivna av egoistiska, trångsynta och snåla människor. Det är lätt att känna sig uppgiven när man framförallt tycker se sig detta. Men alla har flera bottnar och visst går det att få goda sidor att gro hos en människa som jag uppfattar som den mest inbitne egoisten. Men vi pratade också om att ibland måste man avskärma sig från en del andra för att själv orka med sin egen kamp och det känns som jag behöver det just nu.
Jag har pratat med tre av mina arbetskamrater om mina försämrade värden. Känns skönt att andra vet hur det är med mig. Känner också att jag får mycket tillbaka när jag pratar med dem. Det är nödvändigt att andra som jag har runt mig på jobbet vet, för att jag ska känna mig trygg och bekväm. Vill framförallt att friska Britt, men även cancersjuka Britt ska kunna ta plats på jobbet.
Jag har också ringt onkologiska dagavdelningen på Ackis och fått nya tider. Jag har flyttat fram läkartiden från torsdag till fredag, så att jag kan träffa en av mina favoritläkare, som jag har tillit till. Därför är också behandlingen framflyttad till måndag om en dryg vecka.
För övrigt har jag sovit gott i natt och klev upp kvart över sju i morse, för att sedan återvända till sängen med te, yoghurt, smörgås och tidning. Har lite ont i ett revben på vänster sida och i övrigt är det de gamla vanliga krämporna. Nu ska jag genomföra ett sådant där svårt samtal. Jag ska ringa min 86-åriga mamma och berätta om försämrade värden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar