Inledningen där jag berättade om mig själv avslutade jag med orden: Under alla dessa 16 år har jag återkommande ställt mig frågan. Hur länge får jag leva? Och det är tankar som ständigt återkommer. Jag är inte rädd för att dö, men jag vill leva länge. Åtminstone vill jag leva länge om kroppen fungerar och jag slipper ha ont. Om jag inte kan klara mig själv längre så vet jag inte om jag vill fortsätta leva. Då vet jag ingenting om hur jag kommer att tänka och känna. Läste i en artikel i Forskning och Framsteg att cancerpatienter som inte har så lång tid kvar i livet, ändå gärna tar en cellgiftbehandling till för att förlänga livet ytterligare någon månad. Kanske jag också tänker så om/när jag hamnar i den situationen.
Jag vet inte vad som händer efter döden. Det enda jag känner mig helt säker på är att det inte finns något särskilt helvete att hamna i. Kanske finns det ett liv efter detta. Kanske blir det som idag är mitt jag, min själ och min kropp bara till mull och aska och inget mera. (jag hoppas att allt inte bara är slut, för jag vill ju leva på något sätt i någon form.) Kanske blir min livsenergi till energi någon annanstans eller kanske fortsätter min själ leva i en ny människas kropp eller kanske kommer jag till ett nytt stadium av liv. Jag vet inte och behöver inte heller veta. Eftersom jag inte kan påverka så oroar jag mig inte. I varje fall oroar jag mig inte nu. Det som blir det blir och kanske får jag veta kanske är det bara slut.
Jag har många vänner som är desto mer övertygade om vad som händer. Och det är spännande att lyssna på andras övertygelser. Jag tror också att det är ett sätt att förbereda sig.
Om jag blir rädd eller får ångest senare i livet kan jag inte veta idag. Men jag är övertygad om att det är bra att prata om döden och skriva och läsa om döden. Det är en slags förberedelse för det som vi alla kommer att möta, men som jag inte vet vad det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar