Jämställdhet, ledarskap och makt

I går skrev jag ”En ledare ska förstå maktspelet men inte vara en integrerad del av det . Hen ska våga reflektera runt egna och partiets normer och driva demokratiska processer”.

Bakgrunden till mina tankar är mina feministiska studier. Har med stort intresse läst flera SOU från DEJA om jämställdhet i skolan. Har tidigare bl. a hänvisat till en SOU från DEJA Pojkar och skolan. En av rapporterna heter ”Att bli medveten och förändra sitt förhållningssätt” av Gun-Marie Frånberg, pedagogikprofessor från Umeå. Författaren för bland annat en diskussion om vilka insatser som är samhällsbevarande och hur man kan arbeta systemförändrande, s 18-19.

För att en förändring ska ske inom jämställdhetsområdet måste tidigare inlärningar förkastas och bytas ut mot nya. De involverade måste då först bli motiverade till förändring. För att förändringarna sedan ska bli permanenta måste nya beteenden upplevas som vanliga och vardagliga för att därigenom skapa nya mellanmänskliga förhållanden.


Författaren beskriver de maktintressen som spelar på scenen, s 47.

Förändringsarbete väcker motstånd på både individ- och gruppnivå. Människor vill återgå till det ”normala”. Motkrafterna tar sig uttryck i förlöjliganden, avfärdanden eller tydligt ointresse. Utmaningar av etablerade, historiskt förankrade och väl inarbetade mönster sitter djupt i kultur och kropp.

Förändring mot ökad jämställdhet är alltså inget som sker snabbt och enkelt. Enligt DEJA:s slutrapport har väldigt lite hänt inom skolan under de sista 50 åren. Mer har hänt i övriga samhället. Arbetet pågår i ett kraftfält mellan systembevarande och systemförändrande ambitioner.

Författaren diskuterar sedan olika feministiska teorier, s 65-67.

Liberalfeminism fokuserar framförallt på flickors/kvinnors tillkortakommande. Ökad jämställdhet ska uppnås genom att skapa lika förutsättningar för pojkar och flickor/kvinnor och män. Detta arbete utmanar knappast manliga strukturer. Den manliga normen består.

Radikalfeminism utgår ifrån att den manliga dominansen i samhället är grunden till problemet. Skolan ska bli mer flickinriktad och samarbetsbefrämjande. Hierarkier ska minska.

Poststrukturalistisk feminism synliggör att uppfattningar om vad som är manligt och kvinnligt förändras över tid. Makt kan vara ojämlikt fördelad både mellan grupper och inom grupper. Komplexiteten i maktmönstren behöver synliggöras för att inte återskapa könsstereotyper och bevara de existerande maktordningarna. Ingenting kan sägas vara statiskt och i skolan ska undervisningen fokusera på orättvisorna utifrån rådande normer. Arbetet ska bygga på tydligt formulerade förändringsstrategier utifrån en kritisk medvetenhet om den egna positionen.

Liberalfeminismen uppfattar jag som systembevarande, medan radikalfeminismen och poststrukturalismen är systemförändrande.

Författarens slutsats är att den enda möjliga långsiktigt hållbara satsningen är att förändra lärarutbildningen, så att studenterna blir mer medvetna och får kunskap. Författaren efterfrågar också tydliga modeller för jämställdhetsarbetet i skolan.

När jag läser detta så relaterar jag till arbetarrörelsens grunder i 1800-talets manliga arbetarklassnormer. Både i vänsterpartiets och i socialdemokratins partikulturer finns gammaldags sega maktstrukturer som bygger på mannen som norm. Likaså genomsyrar vithetsnormen och heteronormen partikulturen. För att partierna ska bli de radikala krafter som är nödvändiga för att vi ska närma oss ett mer jämlikt och hållbart samhälle måste ett medvetet systemförändrande arbete påbörjas . Nödvändiga förutsättningar för ett sådant förändringsarbete är att den ledare/ de ledare som ska driva arbetet är medvetna om sin position i maktens centrum. Risken är att ledarna finns mitt i normens öga och är blinda för hur de ständigt återskapar gamla maktstrukturer.

Därför skrev jag igår att ”En ledare ska förstå maktspelet men inte vara en integrerad del av det . Hen ska våga reflektera runt egna och partiets normer och driva demokratiska processer”.