Existens och hälsa

Den existentiella hälsan är att jämföra med kondition. Den måste underhållas. Gör man inte det blir sökandet akut när något händer. Man måste bygga upp en ”grundkondition”. De som har en god existentiell kondition upplever sig må bättre och när de blir sjuka har de bättre förutsättningar att hantera det. Så skrev jag i tisdags.

Sedan har jag framförallt skrivit om politik och ledarskap. Har samtidigt haft dessa rader i bakhuvudet. Märker att jag nu för det mesta struntar i att meditera några få minuter på morgonen. Latmasken och tiden har fått styra.

Har nu läst tidningen och gjort dagens sudoko. Radion står på och gudstjänsten har börjat. Tema för mässan är Carpe Diem. ”Mässan vill gestalta att det mitt ibland oss, hur trassligt det än är och hur avgrundsdjupt det än kan kännas, finns en Närvaro, som slår an en ton av glädje”, enligt P1:s beskrivning.

Jag känner ingen glädje när jag lyssnar. Just nu känns budskapet bara platt, kanske lite barnsligt och tunt. Jag går ytterst sällan på gudstjänster. Mitt syfte med ett kyrkobesök är när det någon gång sker att lyssna på en intellektuellt intressant predikan, få sjunga mycket själv, få njuta av bra musik eller att besöket är för att jag är särskilt inbjuden av vänner. Jag tar inte heller nattvarden för jag kan inte identifiera mig med en sådan handling. Kyrkans aktiviteter hjälper inte mig med mina existentiella frågor. Däremot är det skönt att sitta tyst och stilla i en tyst kyrka.

Igår när min dotter med familj var här kom frågan upp om vilket djur vi vill vara. Jag vill vara en havsörn och segla på starka vingar högt uppe i skyn. Tror det beror på att jag vill ha perspektiv på tillvaron, känna mig stark och samtidigt vila. Min dotter önskade åtminstone just då att vara en apa och svinga sig mellan träden. Ett av barnbarnen, flickan, ville vara haj. Övriga två tror jag önskade sig att vara olika däggdjur, kanske var det en tiger eller liknande. Vi tänkte i varje fall helt olika alla fem. Tänker att samtal om vilket djur man vill vara är en del i att ta ansvar för sin existentiella grundhälsa.

För övrigt har jag känt av flera kotor och mitt bäcken. Är lite orolig för att behandlingen inte fungerar. Tänker också att cancercellerna har satt fart för att jag haft ett längre uppehåll med behandlingen. Jag skulle ju enligt schemat ha behandling i torsdags och får cellgifter först på måndag. Jag längtar efter att få behandling, eftersom det ger en känsla av att slå ut ”cancerelakingarna”.


Kom och tänka på Karius och Baktus, berättelsen om de små tandtrollen som jag läste som barn, min dotter har läst och mina barnbarn nu får höra. Berättelsen om ”elaka” små troll som samtidigt är glada och solidariska med varandra. Trollen ska till varje pris spolas bort. Känner dubbelheten i att vilja gör sig av med dem.

Vi behöver alla berättelser om ont och gott för att hitta en egen kompass i vad vi ska göra och hur vi ska vara mot varandra, så sagor har en roll utöver att hen kan njuta av dem.

Bilder av elaka cancerceller underlättar min kamp mot sjukdomen. Livet är både komplext och enkelt. Jag vill inte lyssna på gudstjänsten men gärna på små sagoberättelser om elaka troll. Grunder för existentiell hälsa är att man känner mening, hopp och samhörighet kombinerat med att man har någon övergripande tolkning av tillvaron, stod det också i pressmeddelandet om existentiell hälsa.