När jag var liten satt alltid mamma på sängkanten, när jag skulle sova och läste ”Gud som haver barnen kär” med mig. Det kändes tryggt. Min familj gick sällan i kyrkan och när vi någon gång var på högmässa tyckte jag allt utom psalmerna var tråkigt. Psalmer sjöng jag gärna med i och det gör jag fortfarande. När jag började skolan levde jag mig väldigt mycket in i berättelserna om Jesus. Jag fantiserade mycket runt dessa berättelser och skrev också dikter. I tonåren konfirmerades jag, men kände mig då ganska lite berörd av konfirmationsstudierna och samtalen. Kändes inte som om de hade med mig att göra.
I september när jag var 19 år råkade min syster och jag ut för hårt väder, när vi fjällvandrade. Vi var på väg mellan Fältjägarn och Helags, när vinden växte i styrka. Vi hade inga riktiga regnkläder, så vi var dyngsura efter tre timmars vandring i regn. Någon halvtimme tidigare hade vi mött ett par vandrare från andra hållet och frågat hur långt det var till Helags. Svaret var att vi knappt var halvvägs.
Plötsligt kom en kraftig stormby, som blåste av mig från spången och rätt ut i en myr. Jag flög flera meter. Jag blev rädd och började småspringa för att komma fortare fram. Min syster var klok nog att bestämma att vi genast skulle sätta upp tältet, äta lite, byta kläder och värma oss i sovsäckarna. Det var tur. Efter en halvtimmes vila och torra kläder gick det bra att vandra vidare.
Jag har nog aldrig varit så rädd för att dö som denna gång. Och det är enda gången jag bett till Gud, med verklig vädjan om hjälp. Kommer fortfarande ihåg rädslan i kroppen. Och att jag bad som en ”sista” möjlig utväg ur den olösliga situation jag trodde vi befann oss i innan min syster kom med sin lösning.
Från tonårstiden och uppåt hade jag börjat tvivla på att det fanns en farbror Gud i himlen. Skämtade om detta med kompisar och gick ur Svenska kyrkan när jag var drygt 20 år. För drygt fem år sedan gick jag med i Svenska kyrkan igen. Ett skäl var att jag verkligen har uppskattat det KG Hammar står för. Känt att i det individualistiska och egoistiska samhälle vi lever i så behövs goda motkrafter. Också fått en ny Gudsbild. Tänker mig inte Gud som en snäll/sträng farbror i himmelen, utan mer som livsenergi och gemensam kraft.
Det sägs ju också att ”när fan blir gammal blir han religiös”. Kanske för säkerhets skull. Jag har ju en dödlig sjukdom och vet inte vad som händer sedan om det finns något sedan.
Jag har varit politiskt aktiv i Uppsala kommun och Kristdemokraterna i kommunfullmäktige har berättat att de ber för mig. Det får de gärna göra. Jag tar det som en omtanke om mig. Känns bara bra när andra ber/tänker goda tankar om mig.
Barndomens tro på Gud är väldigt annorlunda mot den Gudstro jag har idag. Men jag minns barndomens religiösa föreställningar som något positivt och tryggt. Om det inte var för dessa minnen och känslor av gemenskap kunde jag nästan lika gärna konvertera till Islam eller någon annan religion eller bara se till att det fanns utrymme i livet för andliga tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar