I morse när jag cyklade till jobbet, tänkte jag på en bok, Polyanna, som jag läste när jag var i tioårsåldern. Boken handlade om en flicka i min ålder som blivit föräldralös, och bodde hos en sträng faster som höll flickan på armslängds avstånd. Polyanna hade av sin pappa lärt sig Vara-glad-leken, vilket innebar att vad som än hände så höll hon tillbaka ilska och sorg och försökte hitta något att vara glad åt. Själva budskapet att känslor ska hållas tillbaka var gräsligt och påverkade mig negativt.
Samtidigt är det inte fel att försöka få perspektiv på sitt liv och också försöka se saker från ett mer positivt perspektiv, när man också accepterar sina känslor. Jag tänkte på mina också idag eländiga fötter. Tänkte att jag räknar med att snart bli bättre och tänkte på alla som går med denna typ av problem jämt. Är glad över att jag tillåter mig att berätta och skriva om det som är besvärligt och gör ont. Tänkte på alla som går och tiger och lider av rädsla för att bli betraktade som gnällspikar. Önskar att fler tog plats och sa ifrån med sitt elände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar