Därför kan jag tänka mig att gå med i s om Lena Sommerstad blir partiledare

Jag har kryssat i att jag kan tänka mig att bli medlem i socialdemokratin om Lena Sommerstad blir partiledare, på webbsidan Kom igen Lena . Här är mina skäl:

Partikultur
Det finns en maktfullkomlighet inom socialdemokratin. I förhandlingar med socialdemokrater har jag mötts av mycket arrogans och det finns många vänsterpartister som har denna erfarenhet. Till arrogansen har ofta hört okunskap och en kultur av att socialdemokratin har alltid rätt, oavsett vad man gör.

Efter valet 1998 skrev s, v och mp en gemensam överenskommelse där det bland annat stod att ”energibolaget är kommunens verktyg för att reducera miljöbelastningen vid uppvärmning av fastigheter och minska elförbrukningen”. Trots denna överenskommelse och valrörelser om vikten av kommunalt ägande sålde socialdemokraterna bolaget i samverkan med kommunens borgerliga partier. Partiet styrde sedan Uppsala i minoritet. I båda dessa utförsäljningar körde socialdemokraterna över både många väljare och sina samarbetspartners på ett mycket arrogant sätt.

Även inom vänsterpartiet har jag mötts av en del arrogans. Särskilt nu när jag inte längre har någon maktposition. Tyvärr tror jag att en del ledande politiska företrädare mer värnar om sina egna maktpositioner än om att förändra samhället. Några är skickliga på har att slipa av sina kantigheter så att detta inte syns på ytan, men när man känner sig hotad så kommer reptilhjärnan fram.

När människors reptilhjärnor visar sig är det för mig ett tecken på rädsla. Jag tror också att ett skäl till rädslan kan vara att man vill dölja sin egen okunskap eller osäkra maktposition.

Nu kopplar jag ihop två partier till vänster med arrogans, men arrogansens mästare i Sverige tycker jag är Carl Bildt.

Partier behöver bygga en kultur som har högt till tak och där man har stora öron mot människor som inte befinner sig i normens mitt. Många olika perspektiv ska finnas inbyggda i ledningsgruppen.

Manlig norm
Både vänsterpartiet och socialdemokratin är feministiska partier som har sina rötter i arbetarrörelsen. I kampen för kvinnlig rösträtt ställdes klass och kön mot varandra. Kvinnlig rösträtt skulle vänta. Så har det sedan fortgått, andra frågor ses som viktigare. Reformer som kostar vars syfte är att öka jämställdheten får ofta vänta. Partikulturer är grundad i manliga normer.

Mina egna erfarenheter i vänsterpartiet är att man helst ska tiga med feministiska maktfrågor. När jag tillträdde som kommunalråd 1994 blev jag invald i vänsterpartiets kommunalpolitiska utskott, KOLA. Vi var många kvinnor som samtidigt tillträdde som kommunalråd och jag delade samma erfarenhet med många andra att det var svårt att vara kvinna och kommunalråd för vänsterpartiet.
Jag föreslog därför att vi på vänsterpartiets kommundagar skulle ha ett särskilt förmöte med enbart kvinnliga ledare för vänsterpartiet . Mitt syfte var förstås att vi som delade samma erfarenheter behövde stödja varandra. En manlig partikamrat i utskottet reagerade kraftigt mot mitt förslag och fick genast stöd av en kvinna. (klassisk heterosocialitet har jag lärt mig nu) Efter detta förslag förlorade jag snabbt det inflytande jag haft. Jag blev vid sidan om makten och fick inga fler betydelsefulla uppdrag i partiet.

Min erfarenhet är att de manliga nätverken är starka i vänsterpartiet, samtidigt som du som politiskt korrekt vänsterpartist ska stå upp för feminismen. Det är också mycket vanligt med heterosocialitet, alltså att kvinnor stödjer männen. Som kvinna behöver du en mans stöd för att göra karriär. Vänsterpartiet är riksdagens tydligaste feministiska röst och driver många bra feministiska frågor, men feminismen är sidordnad.

Jag tänker också på de kontakter jag haft med Gudrun Schyman. På slutet av 80-talet tog jag kontakt med mitt parti för att jag ville att de skulle driva en för mig viktig fråga. Fick kontakt med en kvinnlig riksdagsledamot som inte ville ta i frågan men hänvisade mig till den där ”Gudrun Schyman”. Kan fortfarande känna föraktet i hennes röst när hon nämnde Gudruns namn. Detta var innan Gudrun blev partiledare. Jag tror aldrig Gudrun sågs som en äkta del av vänsterpartirörelsen. Jag har accepterats som kommunalråd för vänsterpartiet för jag har haft stöd lokalt av många medlemmar och väljare, men jag har aldrig accepterats som en ”äkta” vänsterpartist. Varken Gudrun Schyman eller jag har funnits i vänsterpartiets normmitt.

Normmitten förändras förstås över åren, men grunden är densamma. Det är den manliga arbetarklassnormen du ska leva upp till oavsett du är kvinna eller man. Jag tror att samma sak gäller inom socialdemokratin och dessa normmönster blir till hinder för att förnya politiken och ta till sig ny kunskap om hur vi kan bli positiva krafter för en hållbar utveckling. Jag tror också att Jante är ett hinder. Som partiföreträdare ska du inte tro att du är något och vet något.

Demokrati
Demokrati och öppenhet är grunden för all utveckling. Ledare ska ha en ödmjuk inställning och värna och förstå demokratin, både som ett sätt att fördela makt, organisera beslut och som ett förhållningssätt mot andra människor.

När jag tänker på mitt eget parti, vänsterpartiet, så ser jag inga självklara ledare som lever upp till mina förväntningar. Jag har träffat ganska många av dem som nu är aktuella och en del kan vara möjliga, men det finns ingen jag helt och fullt tror på. Jag tror partiets medlemsbas är för smal, men framförallt att vänsternormen är för smal och att det saknas genuskompetens. De demokrati- och maktfrågor jag är intresserad av känner jag mig ganska ensam om. Däremot gör vänsterpartiet ett bra jobb och behövs i riksdagen och i EU-parlamentet.

Jag är alltså kritisk till vänsterpartiets partikultur, men ännu mera kritisk till socialdemokraternas partikultur. Samtidigt finns oerhört mycket mer kunskap inom socialdemokratin och en bättre organiserad verksamhet.

Lena Sommestad presenteras så här på webbsidan Kom igen Lena

”Hon kombinerar skarpa insikter med obekväma sanningar och har en välbehövlig ödmjukhet. Sommestads tänkande är inte begränsat till ett rutinmässigt hanterande av de dagspolitiska frågorna utan är riktat mot framtiden. Lena Sommestad har en djup samhällsekonomisk kunskap och stärker Socialdemokratins grundvärderingar om rättvisa, jämlikhet och solidaritet.

• Hon har en framtidstro – och vet vilka praktiska handlingar som krävs för att bygga en samhällsförändring.
• Hon kan göra något som tidigare tyckts omöjligt inom Socialdemokraterna – utöva konstruktiv självkritik.
• Hon är inte idémässigt formad av att ha ”vuxit upp” inom (S), en enorm styrka.”

De här orden hittade jag på hennes blogg

”Värderingarna är politikens flammande eld. Utan engagemanget, känslan och viljan kan ett parti inte växa och övertyga. Vi måste vara tydliga med att vårt primära mål aldrig kan vara att lösa partiets problem. Vårt primära mål måste vara att vi vill lösa världens och människornas problem.”

Skälen till att jag skrev att jag kan tänka mig att gå med i socialdemokraterna om Lena Sommerstad blir partiledare är alltså att hon driver många av de frågor jag tycker är viktiga. Blir Lena partiledare innebär det också att socialdemokratin tycker att dessa frågor är viktiga. Lena Sommerstad som partiledare, innebär samtidigt en ny politisk inriktning och en vilja att förändra partikulturen.

Så det handlar alltså inte bara om person utan också om en vilja till förändrad kultur och inriktning. Det innebär en tro på att en annan och mer solidarisk värld är möjlig.

PS Jag har idag (lördag 22 februari) ändrat lite i detta inlägg.