Tankar efter att ha hört God morgon världen

Debuterande krönikören Po Tidholm ifrågasatte om politiska partier verkligen menar allvar med att hela landet ska leva. Eller behöver samhället landsbygden som en motpol till det hektiska livet i staden, som en stereotyp nostalgibild som hen kan utnyttja under semestrar m.m.

Jag tänker på arbetet med översiktplaner i Uppsala kommun. Många jordägare har möjlighet att tjäna stora pengar på att stycka av mark till familjer som drömmer om att leva i sin egen glänta i skogen, sitt egna lilla idylliska revir. För några är säkert denna längtan realistisk och hen mår bra i sitt nya liv. För många andra kan det istället medföra en isolering, där primära mänskliga behov av att träffa andra är svåra att upprätthålla. Föräldrar får skjutsa sina barn åt olika håll och hinner inte med sig själva. Dessutom förväntar sig många nya landsbygdsbor att servicen ska vara lika god som i staden. Hen vill ha skolskjuts från dörren, kollektivtrafik på småvägarna etc. Hen har krav som är dyra för kommunerna.

Synen på hur landsbygden ska utvecklas har skiljt sig mellan blocken i Uppsala. De rödgröna har velat ha mer sammanhållen bebyggelse, som ger underlag för gemensamma lösningar. När fler hus byggs nära varandra, så ökar möjligheten till bra service, såsom skolor, butiker, fritidsverksamheter och kollektivtrafik. Dessutom minskar belastningen på miljön, när människor inte alltid behöver ta bilen dit de ska. Kollektiva VA-lösningar minskar också risken för dricksvattenproblem och utsläpp av näringsämnen och farliga microorganismer i miljön.

Efter att ha lyssnat på dagens krönikör blir bilden av borgerlig politik, som kortsiktig och populistisk ännu tydligare. Hen bryr sig egentligen inte om hållbar utveckling utan om att locka fler väljare till nästa val genom att gynna jordägares girighet och uppfylla familjers orealistiska drömmar. Detta gäller i varje fall i Uppsala där nästan varje liten glänta är bebyggd av ett nytt trähus och många nya bygglov beviljas varje år när borgarna har makten. Jag blev alltså delvis bekräftad i mina tankar om landsbygdsutveckling.

Kände mig också bekräftad i den kritik jag fört fram i mitt parti, när jag lyssnade på dagens panel. Vänsterpartiet bör byta partiledare, delat ledarskap kan vara en möjlighet, politiken bygger alldeles för mycket på nostalgi och framförallt att vänsterpartiet behöver en annan mer modern organisation. Demokratisk centralism fungerar tack och lov inte i dagens samhälle.