Strax före klockan 22 körde jag ner i garaget, efter en timmes bilfärd från Ön. Då slog det mig att hemnycklarna låg kvar en väska som jag lämnat i Skaparbyn. Tur att min dotter har en nyckel hem till mig. Annars hade jag fått sova hos någon annan.
Har lärt mig en hel del om färger, njutit av Dalälvens olika färgskiftningar och att skapa tillsammans med andra. Längtar efter att komma tillbaka efter morgondagens blodprov och skiktröntgen.
Lyssnade på Lasse Ohlys sommar i P1 på kvällen i går. Tyvärr så somnade jag strax efter elva så jag missade slutet. Tycker inledningen om massakern i Oslo var bra. Visst fanns det fler bra inslag, men jag är kritisk till mycket. Eftersom Lasse är politiker, så var det däremot rätt att prata politik och koppla till egna erfarenheter.
Inslaget om dagens absurda sjukförsäkringssystem och Lasses möte med en utsatt person tycker jag var onödigt. Frågan är viktig och ska lyftas fram i olika sammanhang, men inte i sommar i P1. Det hade varit mycket bättre om Lasse pratat om vad han vill åstadkomma politiskt än att framföra kritik mot högerpolitiken. Och kanske också något om positiva erfarenheter som politiker, för att motverka JANTE.
Lasses berättelse om att han inte ville vara personalchef inom SJ ledde mina tankar till Katarina Barrling Herrmanssons avhandling, Partikulturer. Se bloggen partikulturer och min hälsa
Jag har skrivit ett bokmanus som jag aldrig publicerat. Så här har jag skrivit i ett stycke i kapitlet partikulturer:
”Enligt avhandlingen beskriver vänsterpartiriksdagsgruppen sig själva som egensinniga och ställda lite vid sidan av den politiska miljön man verkar i. Trots att avhandlingen handlade om Vänsterpartiets riksdagsgrupp kände jag igen mig, både från partiföreningen i Uppsala och från de möten jag varit på i partiet centralt. Med avhandlingen fick jag ett språk för det jag själv upplevt. Särskilt ifrågasättandet av ledare, ju högre upp i hierarkin, desto mer kritik. Som vänsterpartist är ett bra sätt att göra karriär att kritisera dem som har positioner. Då uppfattas du som stark och drivande, en god kamrat. Särskilt gällde detta mina första partikongresser, där många kongressledamöter framförallt gick in för att rösta ner partistyrelsens förslag. I en del partidistrikt röstade då i princip alla lika i alla frågor. Jag tyckte detta var helt absurt, som om partistyrelse var fienden och inte den borgerliga politik som förs i Sverige. Jag såg också hur det var lättare att komma in i partistyrelsen om du inte var aktiv och drivande för att förändra i sakfrågor. Kunniga och drivande kamrater kom inte lika lätt in, som partimedlemmar, som framförallt sysslade med retorik på mötena. Vid de partikongresser jag deltagit i tycker jag att kulturen har förbättrats under senare år.”
Jag tror att Lasses uttalade ovilja mot att inta en chefsposition inom SJ ger politiska poänger bland medlemmar i vänsterpartiet. Jag har också full förståelse för att Lasse tänkte så då – men varför lyfta fram detta nu - tjugu år senare? Är en ledare för ett parti, så måste en väl också vara intresserad av andra ledarskap i organisationer en tycker är viktiga. Och Lasse tycker SJ är viktigt.
Om det i vänsterpartiets partikultur ingår att det är bra att kritisera andra och samtidigt ska en inte själv ta på sig ledarskap, så vilka ska stå för riktning och ta ansvar för fattade beslut? Vem skulle vilja ha ett chefsjobb inom offentliga sektorn om Ohly var statsminister och uttalade att han inte vill vara chef . Som ledare måste en ha ett helikopterperspektiv och motverka JANTE-lagen. Jag vill ha ett vänsterparti som tror på sina idéer och visar hur de ska genomföra dem och inte ett parti som ställer sig vid sidan om och bara kritiserar det andra står upp för och gör.
Vänsterpartiet behöver en eller ännu hellre två nya partiledare. Det räcker inte att vara god retoriker och god kamrat för att leda ett parti som vill förändra samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar