Dödsångest

Igår läste jag ut Claes Brittons bok ”min mamma är död”. Han beskrivning av sin egen dödsskräck och hans samtal med mammans läkare är mycket läsvärt för alla som har tankar runt döden. Jag känner igen mig i hans berättelse om barndomens skräck inför den egna och andras död. Mina rädslor släppte när jag blev äldre. Claes skriver att dödsskräckens järngrepp lossnade när han genomlidit mammans död och skrivit färdigt sin bok. Han skriver

”Det verkar som om att ju djupare jag med mina tankar och känslor tränger mig ned i den, desto mindre skrämmande tycks mig denna avgrund kring vilken jag förut har tassat.”

Han skriver också på ett annat ställe

”Då fann jag också till min överraskning att även om det värsta var värre än något jag ens hade kunnat fantisera om så hade tanken på detta värsta ändå varit värre och så mycket mer utdragen och omfångsrik, bråddjup, mystiskt och vidsträckt skräckinjagande. Framför allt så hade detta värsta det som dessförinnan hade varit närmast onämnbart, också varit det djupaste och vackraste hittills i mitt liv – en svindlande nedstigning till den varma kärnan av livet självt.”

Claes berättar också om intervjuerna med läkaren Ulla som mött många patienters död i sitt arbete på en palliativ avdelning. Hon berättar:

”Det svåraste lidandet att komma till rätta med är när allt kommer omkring oftast den psykiska, existentiella ångesten. ”

”Jag brukar fråga mina patienter om vad de är rädda för. Många svarar att de är rädda för smärta. Jag frågar då om de har ont just då och de svarar nej, men de är rädda för den smärta som ska komma. I själva verket tror jag att den största rädslan är för en annan smärta och inför själva dödsögonblicket – när själen lämnar kroppen. Att lämna livet här på jorden, lämna sina nära och kära – det är ett enormt steg för alla människor, även för en hundraåring.”

Elisabeth Kübler-Ross har formulerat den dödliga sjukdomens sex stadier – chock, förnekelse, ilska, depression, köpslående och acceptans. Enligt läkarens berättelse i boken är förnekelse det vanligaste av dessa stadier. Total förnekelse kan förekomma, men är mer ovanligt. De flesta förnekar, men vet samtidigt vad det handlar om. Alla patienter går inte igenom alla stadier och de man går igenom gör man ofta lite huller om buller. Det är också vanligt att försöka hitta förklaringar till varför man drabbats, man letar syndabockar eller olyckliga omständigheter att skylla på för att på så sätt avleda sin ångest och rädsla.

Jag läser och skriver nog detta för att försöka förstå och förbereda mig för det jag, liksom alla andra har framför sig – döden. Att jag har en dödlig sjukdom gör mig nog också mer motiverad att läsa och skriva. Tänker att jag inte vet vilka av Elisabeth Kübler-Ross sex stadier jag kommer att gå igenom. Tänker också på om det går att veta när man lever som jag var gränsen går mellan sunt hopp och förnekelse. Chocken har jag åtminstone kommit igenom och det är 16 år sedan.