I går kväll var jag trött och lade mig tidigt. Lyssnade på Sommar i P1 med Dilsa Demirbag-Sten. Kunde inte somna. Tänkte på min ständigt återkommande fråga: Hur länge får jag leva?
Ofta tar jag en dag i taget. Upplever att jag har det ganska bra. Lite småkänslor hit och dit, glad, ledsen, orolig, trött osv. I natt kom tanken att jag kanske dör inom ett halvår. Mitt liv kanske snart tar slut och vad innebär det.
Minns egentligen inte så mycket hur jag tänkte när jag låg vaken. Det var nog inte särskilt djupa tankar jag hade, bara att jag tänkte på döden.
Har nu letat på min blogg för att se vad jag tidigare skrivit om döden. Hittade bland annat det jag skrivit om Claes Brittons bok ”min mamma är död”. Författaren intervjuar en läkare som säger så här om patienters rädslor för döden
”I själva verket tror jag att den största rädslan är för en annan smärta och inför själva dödsögonblicket – när själen lämnar kroppen. Att lämna livet här på jorden, lämna sina nära och kära – det är ett enormt steg för alla människor, även för en hundraåring.”
En artikel som jag tidigare skrivit om heter ”Döden går allt långsammare” och fanns i Forskning och Framsteg nr 7 år 2001.
Det svåraste för patienter med obotliga sjukdomar är enligt denna artikel vetskapen om förlusten av framtiden. Enligt samma artikel är det mycket svårare att bära på ångest än på oro, eftersom ångest innebär att man inte har något fokus. Det är därför det är så viktig med information och även med negativ information. Då har man något att ställa in sig på och ångest kan övergå i oro.
Mitt fokus är fortfarande på livet, på att få leva länge. Jag känner ingen rädsla för själva dödsögonblicket. Tänker att när kroppen inte orkar längre är det nog skönt att bara somna in i dimman och försvinna bort i något eller i intet. Det som nu känns mest tungt är förlusten av framtiden och förlusten av en fungerande kropp.
Jag började skriva detta i morse. Gjorde inte färdigt bloggen utan tog istället bilen till min dotter. Hade tankar på att cykla, men när jag inte ens orkade stå så länge att jag kunde stoppa ner frukostdisken i diskmaskin och ställa undan andra saker insåg jag att bilen var enda möjliga alternativet. Jag behövde vila en liten stund mellan de olika morgonmomenten.
Har sedan umgåtts med min dotter, barnens pappa och mina två barnbarn hela dagen. Har mest setat stilla och blivit serverad, pratat med barn och barnbarn och glott rakt ut i intet. Dessutom varit och hämtat den barnvagn som nu finns färdig inför min dotters förlossning. Längtar så efter att få möta det lilla liv som min dotter bär på.
Innan jag stack hemifrån lyssnade jag på en dokumentär om träd, om att träd väcker känslor och ibland också gemenskap. Har träd minne frågar reportern. Är träd besjälade? Och jag hörde en repris av samma radiodokumentär alldeles nyss.
Stora träd gör mig ofta trygg och harmonisk. De står där med sina djupa rötter. Många har ”besjälat” samma plats i evigheter. Tror att träd kan hjälpa mot existentiell ångest, åtminstone kan många träd hjälpa mig. Gamla höga träd och nya liv, nya plantor, nya valpar, nya människobarn och fågelungar gör att livet åtminstone just nu känns evigt.
Tankar på nya liv och gamla träd gör att jag känner mig mindre eländig nu i kväll.
Hej!Jag heter Inga-Lill och är 67 år gammal. Jag hittade till din blogg denna sommaren.Tack för dina intressanta inlägg, inte bara om din cancer utan om allt annat också. Precis som du ,så har jag spridd bröstcancer.Opererade bort ett bröst 99.Genomgick då cytostaticabehandling och behandling med Tamoxifen och Femar. Hösten 2010 blev jag så andfådd. sökte då läkare och metastaser upptäcktes i min ena lunga och i skelettet.Det har gjorts två tappningar på vätska från min lunga.Behandlas med Faslodex och Pamidronat. Har fått vara ganska pigg denna sommaren. Precis som du så kommer frågan fram inom mig ,Hur länge får jag leva ? Och tankar kring döden. Jag försöker ändå precis som du att leva så mycket som möjligt i nuet och njuta utav livet så mycket som det bara går. Vi kämpar väl på så att vi får vara med några år till.Njut av barn och barnbarn så mycket du bara kan.Förstår att du längtar efter den lilla eller lille som ännu inte är född. Själv har jag mina barnbarn i USA alldeles för långt borta. Önskar dig allt gott ! Jag kommer att fortsätta följa din blogg. Varma hälsningar från Inga-Lill
SvaraRaderaJag känner på samma sätt inför träden och barnbarnen. Våra har varit på besök och har varit så glada. Fyra och sexåringar tycker allt nytt är spännande till. ex att åka buss o hiss och var i tvättstuga. (De bor på landet). Jag får mycket glädje av att delta i deras tankevärld.
SvaraRaderaVi kom äntligen iväg på utställningen om Uppsala.
Porträttet av dig var starkt och tog plats.
Bra Britt och bra Berit. Jacky
Hej Inga-Lill
SvaraRaderaOch tack för din berättelse.Alltid skönt att höra från andra som både tänker lika och olika.
O hej Jacky
Hoppas vi får ihoip våra almanackor så vi kan ses. Och det får vi ju förr eller senare. Livet är både i nuet. Och i almanackan för att kunna träffa andra jag gillar o ha saker och se fram emot