Många människor läser cancerbloggar. De populäraste har upp till 1500 läsare per dag. Min blogg läses av ungefär 30 personer per dag. Ett skäl till att läsa cancerbloggar tror jag är att vilja förstå och ha en beredskap för framtiden, oavsett man har cancer eller inte. För mig fungerar det bäst att försöka förstå genom att prata med andra som också är drabbade och att ställa massa frågor till dem. Vänner som också har cancer har hjälpt mig mest i min oro, vilket jag skrivit om tidigare. Om gemenskap med ”olyckssystrar”.
Annat som hjälpt mig är att läsa artiklar i tidningar. I april 2001 hade DN en artikel om Anna Christensen, som själv beskrev sin sjukdom. Artikeln publicerades strax efter att hon avlidit i tarmcancer. Det jag minns starkast av artikeln är att man inte behöver vara rädd för smärta. Eftersom jag varit rädd för att få svåra smärtor av de metastaser jag har i skelettet hjälpte artikeln mot denna oro.
En annan artikel som jag bär med mig i mina tankar heter ”Döden går allt långsammare” och fanns i Forskning och Framsteg nr 7 år 2001. Jag är tacksam över att leva i Sverige idag. På 60-talet fick patienter som inte kunde botas, nästan ingen hjälp mot smärtor och rädsla. Sjukvården övergav dem och många lämnades att dö ensamma i en sjukhussal med stängd dörr. Detta skulle nog ingen acceptera idag.
Det svåraste för patienter med obotbara sjukdomar är enligt denna artikel vetskapen om förlusten av framtiden. Enligt samma artikel är det mycket svårare att bära på ångest än på oro, eftersom ångest innebär att man inte har något fokus. Det är därför det är så viktig med information och även med negativ information. Då har man något att ställa in sig på och ångest kan övergå i oro. I samma artikel står det att kronisk cancersjukdom ger existentiella tankar och ofta även ångest. Tankarna kan handla om existentiell ensamhet, meningslöshet, frihet och döden. För mig stämmer allt detta väldigt väl överens med mina tankar och känslor. Denna artikel är så intressant så jag ska fortsätta berätta om den en annan dag.
I övrigt har jag varit på jympa idag. Det fungerade alldeles utmärkt. Jag orkade hänga med hela tiden, men tog inte ut mig i rörelserna. Härligt va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar