Individ och kollektiv

Jag har tidigare skrivit om samtalen på vänsterpartiets framtidssidor och begreppet lojalitet. Denna debatt gör att jag reflekterar runt begreppen individ och kollektiv.

För mig är kollektivt ansvarstagande nödvändiga förutsättning för individens frihet. Arbetarrörelsens kollektiva kamp lade grunden för dagens välfärdssamhälle. Likaså lade kvinnors kollektiva kamp grunden för jämställdheten.

Innan demokratiseringen av Sverige och utbyggnaden av den offentliga sektorn var varje individ beroende av sin familj. Socialt ansvarstagande byggde framförallt på släktskap och delvis på vänskap. I detta samhälle fanns knappast några s.k . fria individer, utan systemet byggde på att släkten tar hand om individen. I detta samhälle var kvinnor och barn mer beroende av sina släktingar än män, eftersom de inte hade egna inkomster.

Att det enbart är arbetarrörelsen och kvinnorörelsen som organiserar sig kollektivt är en myt. Maktens män har alltid organiserat sig, för att förhindra att underordnade grupper ökar sitt inflytande. Titta bara på arbetsgivarorganisationer och alla manliga ordenssällskap, som t ex frimurarna som jag tidigare bloggat om

Däremot har denna kollektiva organisering för att minska arbetarklassens makt och kvinnors makt ofta osynliggjorts. Hen har i retoriken försökt koppla ihop kollektiv kamp med något skumt som ska osynliggöra att människor är individer med olika behov och intressen. Tänk bara på utbyggnaden och demokratiseringen av skolan under 100 år som nu raseras. I argumentationen för friskolor, har borgerliga krafter påstått att arbetarrörelsen ser alla elever som likadana som alltid ska göra likadant. Denna mytbildning är ett skäl till att skolan idag är kraftigt segregerad och elevernas resultat försämras. Samtidigt är det precis tvärtom, utbyggnaden av ett gemensamt skolväsende har varit en nödvändig grund för individens frihet.


Samtidigt kan hen inte enbart skylla på högerkrafterna när kollektiv kamp smutskastas. Socialister och kommunister har av och till också avhumaniserat människor till stereotyper, där individen ska osynliggöras till förmån för den kollektiva kampen.

På transportarbetarförbundets webbsidor finns en intressant intervju med Lena Johannesson, Konst- och bildprofessor vid Göteborgs universitet om arbetarrörelsens symboler.

”– Konstnärer visar sällan något helt nytt, man utgår från gamla traditioner och parar det med något nytt. På så sätt har man hela tiden ena foten i det gamla välkända och den andra i framtiden. Så måste också symboler utformas för att de ska väcka genklang hos betraktaren.”

Tyckeratt de symboler Lena Johannesson talar om synliggör att vi ska vara stolta över arbetarrörelsens kollektiva kamp och inte gömma undan denna konst. Samtidigt visar hennes historiska perspektiv att stereotyperna idag behöver humaniseras och olika individers insatser och ansvar synliggöras.

Individ och kollektiv är varandras förutsättningar. Saknar individerna tillit till kollektivet, så misslyckas kampen. Samtidigt behöver kollektivet ha tillit till att individerna tar ett moraliskt ansvar, står upp för solidariskt tagna beslut och samtidigt inte underordnar sig förtryckande krav på lojalitet.

Jag tycker därför att det är viktigt att partier väljer individer till olika uppdrag och den individ som har störst ansvar ska väljas separat. Likaså är det viktigt att kollektivet har tillit till att individer står upp för kollektivt tagna beslut och inte bygger in ett misstroende gentemot förtroendevalda. Ska demokratin fungera på ett bra sätt är det däremot nödvändigt att revisorer granskar såväl ekonomi som verkställighet av beslut. Och att förtroendevalda som av olika skäl inte följer kollektivt tagna beslut redogör för bakgrunden till sina ställningstagande, vilket jag skrev mer om onsdag 13 juli

Försöken att sätta munkavle på förtroendevalda som är intressanta för media är också farligt. Låt istället förtroendevalda personer motivera varför de svarat på frågor från media. Idag är det alltför ofta media som har makten över dagordningen och inte enskilda personer.

Saknas kollektivt ansvartagande så saknas individuell frihet.

Saknas individuell frihet så krackelerar demokratin och på sikt också det kollektivt uppbyggda samhället. Det har historien också lärt oss.