Existentiella frågor och behov av bekräftelse

Känner mig existentiellt och andligt ensam tror jag. Är inte helt klar med vad orden existentiell och andlighet betyder, men att det har med hens existens och mening att göra. Se mer i rutan nedan.

Jag känner mig ensam eftersom jag tycker att det är så svårt att i mötet med andra samtala om svåra frågor, att reflektera tillsammans och att våga komma bortom s.k. sanningar. Det är inte färdiglevererade sanningar om att vara människa jag söker. Så här brukar ofta möten med människor jag känner bli.
• Först lite ytligt om den egna hälsan och olika göranden. Samtal om olika krämpor, om vad hen har gjort och tänkt göra.
• Sedan om barnen och andra gemensamma vänner och partners. Om svårigheter och glädjeämnen.
• När samtalen sedan fortsätter är det så vanligt att det handlar om att hen vill ha bekräftelse i det hen ser och anser. Bekräftelse på hur hen har agerat och tänker agera etc.

Jag kommer sällan till de där samtalen jag egentligen vill ha, det där sökandet efter nya tankar och perspektiv. Samtal där både jag och den andre vågar blotta oss. Ibland känns allt förutsägbart utom det som handlar om görande. Det byggs osynliga murar mellan mig och andra och jag blir ensam. Rädslan hos den andre och säkert också hos mig gör att få fördjupningsfrågor med mer osäkra svar ställs. Stigarna om hur hen ska mötas och samtala är redan utstakad.

Har nu igen letat för att få mer inputs om existentiella frågor och andlighet, letat i det jag tidigare bloggat om och på nätet. Forskning och framsteg hade för länge sedan en artikel som jag tidigare nämnt. Den lyfte bland annat vilka existentiella frågor som människor i livets slutskede har. Tankarna handlade ofta om existentiell ensamhet, meningslöshet, frihet och döden.

På Vårdalinstitutet hittade jag en artikel ”Hur kan personalen kommunicera med patienter om existentiella frågor?” av Susann Strang, Leg sjuksköterska, Med dr. I artikeln synliggörs skillnaderna mellan andlighet, religion och existentialism.


Här kommer några utdrag ur artikeln:

”Ensamhet utgår från den djupa klyftan mellan en själv och andra människor; alla kommer vi till världen ensamma och alla lämnar vi den ensamma. Existentiell ensamhet kan visa sig som ”gränssituationer” vid kritiska situationer och i synnerhet i dödens närhet. …Det är viktigt att komma ihåg att man inte kan ”lösa”existentiell ensamhet, men närhet och relationer kan lindra bördan.”

Det finns ingen existentiell sanning. (min kommentar)

Några exempel på hur ”existentiella samtal kan föras, som vänder sig till personal inom sjukvården:

• lyssna - utan att släta över eller gripa in för snabbt. Inte komma med förnumstiga ord som ”att jag förstår dig precis”. Man kan aldrig helt förstå en annan människa, men man kan orka lyssna utan att värdera och komma med lösningar. Genom ett aktivt lyssnande kan patienten/anhörig hitta och formulera sina egna svar. Det är oftast bara sina egna beslut man följer ändå.
• vara närvarande - den stund du är med patienten/anhörig. Här handlar det inte om hur mycket tid vi har på oss, utan om hur närvarande vi orkar vara. I ett existentiellt samtal är det väsentligt att vara helt fokuserad på den människa man har framför sig, utan att i tankarna redan vara inne på nästa uppgift. …
• inte ”överge”. Våga stanna kvar i mörkret, orka härbärgera det som kommer fram. … När en patient vill ”luta sig” mot personal, så är det viktigt att de inte viker undan utan orkar vara kvar, även då kurativ behandling inte finns att erbjuda.

Har idag lyssnat på sommarprataren och klarinettisten Martin Fröst.Han berättade på ett mycket intressant sätt om sökande, om sin erfarenhet av ångest och om att hitta nuet i sig själv. Tycker att hans program lyfte vidden av att våga vara i existentiella frågor och inte ha alla svar, på ett sätt som jag mådde bra av.

Tänker att visst är det viktigt att vi människor bekräftar varandra. Samtidigt känns det ensamt när nästan ”allt” som inte har med görandet att göra handlar om att bli bekräftad. Jag har tyvärr stort behov av att bli bekräftad. Hellre bekräftelse än tystnad. Men jag vädjar om att du som träffar mig när det finns tid för samtal också ställer nästa fråga så vi kommer vidare, istället för att ”bara” bekräfta. Låt gärna också bli att genast framföra en annan åsikt som helt avviker från det du uppfattat att jag tycker. OBS! Dessa uppmaningar gäller också mig själv i mötet med andra.