Om normer, klass och feminismen

Det är nu länge sedan Berith Ås lanserade de fem härskarteknikerna. En härskarteknik är ett medel som en människa kan använda sig av för att utöva makt gentemot en annan människa. De spelar en betydande roll när det gäller att vidmakthålla ojämlika förhållanden. Idag finns det flera varianter på härskartekniker. Jag föredar Berit Ås variant med två tillägg:

• Osynliggörande – låta bli att se någons behov eller att försöka hävda sig. Exempelvis ger inte ordföranden ordet till någon, trots att vederbörande har något att framföra.
• Förlöjligande – håna, ironisera eller på annat sätt visa att en annan person är mindre värd.
• Undanhållande av information – inte ge bakgrundsfakta eller berätta vad man kommit överens om för alla för att utnyttja och förstärka sin maktposition.
• Dubbelbestraffning - i karriären = dålig mor/far, mor/far = dålig yrkeskvinna/yrkesman. Vad man än gör så blir det fel!
• Påförande av skuld och skam – ett exempel på denna teknik är att flickor som blivit sexuellt trakasserade har själva ansvar för det som hänt genom t ex sin klädsel.
Ytterligare två härskartekniker:
• Objektgörande – ett objekt beskådas och bedöms utan att höras eller ges utrymme att hävda sina åsikter, t.ex. exploatering av kvinnokroppen i pornografi.
• Våld och hot om våld.

Jag tycker att liknande strategier används inom retoriken, i politiska samtal och i olika debattböcker och debattartiklar. Syftet är att förminska andras åsikter och att vinna fler anhängare för den egna saken. Hen använder mer eller mindre medvetet knep som att
• sätta negativa känsloord på andras åsikter, typ andra gnäller
• förlöjliga andras åsikter, typ framställa dem som orimliga
• bemöta påståenden som hen själv har konstruerat, när hen bemöter andras åsikter
• undanhålla viktig information och därmed ge en skev bild av andras åsikter

Tycker att Kajsa Ekis Ekman använder några av dessa strategier när hon kritiserar boken ”Klass, feministiska och kulturanalytiska perspektiv” av Ulrika Holgersson.

17 juli bloggade jag om en recension av Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan.”

Så här skriver Kajsa Ekis Ekman bland annat i sin artikel på Röda rummets webbsidor:

”Snart kom den andra backlashen – den postmoderna, nyliberala livsstilismen. Plötsligt var befrielsen individuell och handlade om att klä sig och bete sig annorlunda. Fokus kom att ligga på normer och avvikande i stället för på makt och förtryck. Ordet kvinna byttes ut mot ordet genus. I stället för att kämpa tillsammans och uppnå förbättringar skulle vi byta identitetsmarkörer.”

Hon fortsätter med:

”…..att beteendet är sekundärt. Det bottnar alltid i en verklig skillnad. Klasskillnaderna är grunden, kulturen följden. Detta kallar marxister för relationen mellan bas och överbyggnad. Holgersson menar att det är en ”binär modell” och avfärdar den som ”alldeles för deterministisk, mekanisk och förenklad”. Ja, förenklad därför att det är en förenkling, och förenklingar är nödvändiga om vi ska kunna tolka hela samhället och inte bara zooma in på enskilda fall. Men den är absolut inte mekanisk. Det blir den bara om man själv har ett mekaniskt tänkande och glömmer bort dialektiken. Dialektiken innebär att det alltid finns en kamp, en dynamisk konflikt mellan grupper. Samhället är aldrig statiskt.”

Och slutorden

”Att börja kalla något så uppenbart materiellt som klass för en social konstruktion tror jag är för magstarkt för de flesta människor, än så länge. Men om det gick med kön – som till skillnad från klass även har att göra med biologiska skillnader – så varför inte? Nu gäller det att sätta emot med en annan klassanalys.”

Jag har tidigare bloggat om hur jag ser på dikotymiseringar, på uppdelningar i ”vi och dom”. Tycker att Kajsa Ekis Ekman gör det väldigt lätt för sig när hon ställer sina åsikter mot postmodernism och hur kön, etnicitet och klass ”görs”.

Måste det vara antingen eller? Jag har inte läst Ulrika Holgerssons bok, men tycker att det skulle vara intressant att höra hennes syn på Kajsa Ekis Ekmans artikel. Ställer verkligen bokens författare det materiella mot görandet av kön, klass etc? Eller handlar budskapet snarare om att ny forskning visar på att konstruktioner av olika kategorier av människor faktiskt låser in människor i över- och underordnade grupper?

Jag har aldrig i de artiklar om queerfeminism, postmodernism, intersektionalitet, normkritisk pedagogik etc läst någon som påstått att befrielsen är individuell och handlar om att klä sig och bete sig annorlunda. Att befria människor handlar alltid om att förändra maktstrukturer. Sedan behövs det i alla sammanhang också individer som kan och vill förändra.

Jag skulle också gärna vilja veta om Kajsa Ekis Ekman har läst ”Den dolda läroplanen” i tidskriften KRUT av Donald Broady som publicerades för första gången 1981. Jag har för länge sedan bloggat om den på en annan blogg.

I en ny utgåva från 2007 avslutar Donald Broady sin inledning med orden:

”Den dolda läroplanen, eller om man så vill de dolda läroplanerna, kamoufleras än mer när det mesta som händer i skolan utmålas som styrt av individers – lärares, elevers och föräldrars – fria val. Att uppmärksamma allt det som människor inte väljer utan tilldelas är minst lika viktigt idag som för trettio år sedan.”

Den dolda läroplanen innebär att eleverna inte i första hand lär sig engelska, matematik, samhällskunskap mm, utan snarare att visa självkontroll och underordna sig befintliga maktstrukturer. Eleverna förväntas inte ta egna initiativ utan att först kontrollera med lärarna att det är tillåtet. Skolan lär också en del elever att de inte duger, att deras misslyckanden är deras fel. Den dolda läroplanen handlade när artikeln skrevs mycket om att sortera eleverna, om att framförallt arbetarklassens barn ska lära sig att underordna sig. Pedagogerna var ofta omedvetna om att det i undervisningen också ingick disciplinering.

Fredrik Bondestam, genusvetare på Uppsala universitet har på uppdrag av DEJA (Delegationen för jämställt arbete i skolan) gjort en metaanalys av svensk forskning om jämställdhet i skolan under 40 år, 1969 – 2009. Utredningen avslutas med rekommendationer. Nedan har jag klippt in och kommenterat av mig valda delar av rekommendationerna.

Förslag 1 lyfter fram att det behövs mer forskning och kunskapsutveckling om jämställdhet och skolan.

”Målet för en progressiv forskningspolitik bör istället vara att prioritera och efterfråga forskning om förutsättningar för och konsekvenser av relationer inom och mellan grupper av flickor och pojkar och relationer mellan lärare-elever och elever-elever respektive lärare-lärare utifrån senare tids begreppsutveckling inom fältet. Härmed avses särskilt de kunskapsfält som intresserar sig för maskuliniteter, (hetero)sexualiteter, queer, intersektionalitet, och andra traditioner vilka på olika sätt utmanar såväl diskurser kring eleven/läraren som problemen med återskapandet av två dikotoma könskategorier.”

Fredrik Bondestam skriver dessutom att i princip samtliga analyserade tillvägagångssätt tenderar att återskapa själva grunden för de problem som ska lösas. Själva angreppssättet som sådant skapar situationer där den eller det som avviker utgör problemet och lösningarna blir att osynliggöra och bibehålla de normer som överordnar och underordnar elever, lärare och övrig personal. Maktstrukturerna består, min anmärkning.

Han framför också att olika ”postperspektiv” (postkoloniala teorier, postfeminism, poststrukturalism, m.m.) bör prioriteras i syfte att på ett tydligare sätt positionera forskning om skola och jämställdhet i de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas nuvarande teoretiska utveckling. FB anser att den nya metoden Normkritiskt arbetssätt bör få ett särskilt fokus eftersom detta arbetssätt kan leda till faktiska förändringar .

I förslag 2 rekommenderas att ”ett nationellt kunskapscentrum för skillnad, makt och utbildning inrättas.”

Jag har aldrig tidigare i mitt liv så ofta läst och samtalat om maktfrågor och maktanalyser som under mina två sista år som tjänstekvinna i Uppsala kommun. Mitt eget parti och mina partikamrater har ofta tyckt att jag varit obekväm när jag lyft maktfrågorna och klassfrågorna. Nu äntligen pågår forskning, samtal och debatt om makt, klass och kön och det finns massor av intressant material att hämta på våra universitet.

Läs t ex om boken Normkritisk pedagogik på mina bloggar Mer om ledarskap och makt och Om normer och Begränsande och stereotypiserande normer

Kajsa Ekis Ekman skriver att kön till skillnad från klass även har att göra med biologiska skillnader och visst är det så om vi jämför medelpojken med medelflickan. Men människor är inga medelvärden utan olika, med olika genuppsättningar och olika kroppar. En del barn föds med olika varianter av X och Y, fostret påverkas i livmodern vilket gör att några barn föds med oklar könstillhörighet, flickor kan födas med en stor klitoris och pojkar med en liten snopp etc. Ungefär 1 barn av 1500 har någon form av intersexuellt tillstånd. Några barn är helt säkra på att de är födda i fel kön redan i förskoleåldern m.m. Vänsterpolitik ska väl handla om att både synliggöra att det finns en massa olikheter och att det finns en könsmaktsordning, där kvinnliga egenskaper/kvinnor underordnas manliga egenskaper/män.

Att arbeta normkritiskt innebär att syna makten i vardagen, att undersöka normerna där du finns och att medvetet arbeta för mer jämlika kulturer. Vänsterpartiets politiska inriktning är systemförändring, inte systembevarande.

Nödvändiga delar i detta arbete är att omfördela makt och resurser på nationell och global nivå. Så länge makthavare i dagens kapitalistiska system kan hota med och också genomföra flytt av pengar mellan olika länder för att på så sätt påverka den nationella politik hen är missnöjd med, så kan vänsterpartiet inte få gehör för mer än marginella förändringar i välfärden. All omfördelningar i ett land från dem som har till dem som inte har är visserligen betydelsefulla, men inte tillräckliga för att åstadkomma systemförändringar. Jag saknar vänsterns strategier i detta arbete.

Genom klasskamp kan det bli möjligt att byta roller i Kajsa Ekis Ekmans binära modell. Överbyggnaden och basen får byta plats och de goda får makten över de onda eller? Här finns väl verkligen en risk att som Kajsa Ekis Ekman skriver människor bara byter identitetsmarkörer.

Jag saknar vänsterns strategier för att öka jämlikheten i möten mellan människor. I dagens Sverige har rika människors åsikter högre värde än fattigas, mäns åsikter högre värde än kvinnors, vita människors åsikter högre värde än färgades, heterosexuellas åsikter högre värde än homosexuellas i de flesta sammanhang.

Hur ska vänstern åstadkomma förändringar så att människors synpunkter inte är beroende av kategoritillhörighet oavsett synpunkterna framförs i klassrummet, i media eller på möten i vänsterpartiet. Det är ju inte så att alla tänker att han är en rik, vit, heterosexuell, svensk medelålders man, så därför litar jag mer på honom?

Jag började bloggen med att skriva om olika härskartekniker och dessa tror jag är välkända inom vänstern. Nästa steg borde vara att se till att syna vem som har makten på mötena och i andra sammanhang, alltså att börja arbeta mer normkritiskt.