måndag 18 juni 2012

Acceptans, positivt tänkande och förträngning

I lördags lyssnade jag på P1 programmet ”Kropp & själ”. 
Programmet tar upp olika sätt att tänka och reagera, när en får ett besked som en inte kan påverka.

Positivt tänkande – ilska
Barbara Ehrenreich har skrivit boken ”Gilla läget”, där hon framför sin ilska mot såväl sjukdomen, som mot alla käcka tillrop om positivt tänkande. Jag har bloggat om henne tidigare.
Psykologen och forskaren Brandberg framför i Kropp & själ att det inte finns några vetenskapligt grundade resultat som visar att positivt tänkande har någon effekt mot cancer. Krav på positivt tänkande kan också vara ett sätt från människor som inte drabbats att lägga ansvaret på den sjuke för att hen drabbats. Då kan rädda människor lura sig själva att tro att det går att bli frisk om en drabbas.

Acceptera – förtränga
I kropp & själ intervjuas Anders R Olsson. Han säger själv att han bär döden i mellangärdet. Hans tarmcancer har spritt sig och går inte längre att hejda. Han jobbar vidare så gott han orkar och tycker inte att döden är något som han behöver deppa inför. Han tänker leva så länge han lever. Anders tror inte på något efteråt, något efter döden. Döden är ett försvinnande. Det är inget skrämmande med ett ingenting för honom. Ingen läkare kan svara på hur länge han får leva, om det är 2, 12 eller 22 månader.

Brandberg tar upp att människan har lätt att anpassa sig till nya förutsättningar. Hon säger också att vi reagerar och visar väldigt olika mycket om hur vi mår. En kan ofta inte säga något om vad andra känner. Cancersjuka som förtränger sin sjukdom kanske själva mår bra, men det blir tungt för anhöriga. Att tiga över hur en mår kan också uppfattas som brist på förtroende. Min önskan är att alla som är mig nära ska våga visa hur de tänker och känner. Och om de inte har förtroendet att prata med mig pratar med andra. Vill helst inte ha människor runt mig när jag mår dåligt som döljer sina egna känslor för min cancersjukdom för mig.

Programmet handlar om att acceptera det en ändå inte kan göra något åt. Jag pendlar mellan att acceptera på djupet och att leva i hoppet. Mitt hopp minskar ju sämre jag blir, men jag lever fortfarande ibland i ett nu där det inte finns någon död. Att acceptera känns så oåterkalleligt, när det gäller min egen död. Jag vill inte dö, så länge som livet är uthärdligt. Positivt tänkande tror jag inte på. Tycker det är viktigt att bejaka de känslor jag har oavsett jag gråter, är arg eller skrattar. Tror också på att försöka förena intellekt och känsla. Mitt liv är såväl i dåtid, som i nuet, som i framtid.

För övrigt har jag andningssvårigheter och det piper och gnisslar ibland när jag andas. Behöver snart tömma ena lungsäcken, men vill samtidigt göra klart en del på jobbet och genomföra några möten innan jag går på semester. Kanske borde jag bli inlagd före midsommar?
Jag bland pionerna i botaniska trädgården för ett år sedan

3 kommentarer:

  1. Antar att du redan slutat med mjölkprodukter o gluten, socker o snabba kolhydrater som göder cancer, o du har väL förmodlgen läst boken "Ditt liv i dina händer" av Jane Plant, jag letade efter den men fick bara tag i den engelska upplagan. Men den är intressant. Att kunna påverka cancer med koständring. Lätt att förstå, egentligen. Vad vill tumörens äta? Socker i första hand, av stärkelse o snabba kolhydrater blir det socker o cancer får sin mat. Svält den å den slutar växa. Grönsaker, misosoppa, kokosfett, det finns mycket som kroppen mår bättre av när cancern vill växa. Motståndskraft- D-vitamin. Ekologiskt. Grönt te, vitt te.
    Hoppas du mår bra, det gör jag :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr avled min mamma 15/8-12. Mvh Lisa

      Radera
  2. Tyvärr har Anders R Olsson också avlidit!

    SvaraRadera