Läste om barnfattigdomen ur ett barnperspektiv i minlokaltidning.
”Jag är liksom lite orolig för mamma. Hon har ingen
... varje gång jag ska gå och köpa mjölk så ser jag att hon bara har en
tjugilapp och fem enkronor. När mamma börjar gråta då börjar jag också gråta.
Hon brukar inte märka nåt för jag springer bara till mitt rum.” Sagt av Rebecka 9 år
Det
kommer ständigt nya rapporter om att barnfattigdomen ökar i Sverige. Statistik
visar att fler och fler barn lever i relativ fattigdom. Samtidigt ifrågasätts siffrorna
ständigt. Inget borgerligt parti och knappast s eller mp heller, när en tittar
på hur de agerar och lägger budgetar, vill reellt ta tag i frågan. ”Istället
lägger en ut dimridåer och undviker grundproblemet, säger sociologiprofessor, Elisabet
Näsman, Uppsala universitet, som tillsammans med Christina von Gerber och Stina
Fernqvist nyss kommit ut med boken Barnfattigdom.”
Det
enda parti som jag känner till har tagit barnfattigdomen på allvar är
vänsterpartiet. Min erfarenhet är att politiska diskussioner om barnfattigdom ofta
medför ett högt tonläge och mycket härskartekniker från dem som inte vill
omfördela pengar från rik till fattig.
I
Uppsala har jag mött ganska många obehagliga okänsliga, oinsatta kommentarer
från andra kommunalråd, avseende barnfattigdomen.
Tycker
att kommunalrådet Stefan Hannas © uttalanden om att tiggeri bör förbjudas är
vidrigt. Läs Hannas egna ord i debattartikeln ”I Sverige behöver ingen tigga”
Kåsören
Jacke Sjödin har ett bra perspektiv på barnfattigdomen och politiken i sitt
kåseri söndag 17 juni ”Förbjud sanningen” som tyvärr inte är utlagt på webben.
Han
skriver om enkla ”lösningar” som håller dåligt som t ex
"om
idén att få bort tiggare från gatan genom att helt enkelt förbjuda dem.” Folk
som står på knä med nedböjt huvud vill vi inte se.
”Vi
liksom stänger dörren om skiten och sätter upp en förbudsskylt att det är
förbjudet att glutta in på den sanning som finns bakom.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar