söndag 27 november 2011

Arbetarklass, individ och socialismen

I vänsterpartiets nuvarande partiprogram står det:

Klassuppdelningen bygger på människors olika förhållande till produktionen av varor och tjänster. Den stora majoriteten av världens kvinnor och män tjänar sitt uppehälle genom att lönearbeta – sälja sin arbetskraft – i privata företag eller i den offentliga sektorn. De äger inte så mycket ka¬pital att det ger någon makt, de har ingen beslutanderätt över produk¬tionen och de kontrollerar inte andras arbete. De utgör arbetarklassen. Mot dem står borgarklassen. Det är den lilla minoritet som äger och kontrollerar kapital i en sådan utsträckning att det ger en avgörande makt över samhället. De bestämmer över produktionen och kontrol¬lerar andras arbete och de värden som det skapar.


Mellan kapitalismens båda huvudklasser finns det grupper med motsägelsefulla erfarenheter av klassamhället.”

Jag har alltid haft svårt för denna eller liknande beskrivningar. Gillar inte att individer ställs mot varandra, som jag ibland tycker att många vänsterpartister gör. Beskrivningen ger en bild av att människor som tillhör arbetarklassen automatiskt är goda. Det är samma sorts tänkande som gör att andra anser att svenskar är godare än andra. Eller att kvinnor ser sig som godare än män.
I torsdagens blogg skrev jag om en intervju i ETC med Ida Gabrielsson. Nu har jag hittat hennes förord till boken Sprängkraft . Här är några rader hon skrivit:

Könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det pågår mellan älskanden, man kan inte bara resa sig upp och skrika ”Go home”, eftersom man delar frukostbordet. Det är inte en kamp emot direktören, utan en kamp mot en ordning som känns in på bara kroppen. Ibland när jag är på ett bitterfittigt humör förundras jag över hur radikala män kan stå i talarstolen och tala sig varma om människor i länder långt borta, men samtidigt vara blinda för det förtryck som den de delar säng med upplever varje dag. Könskriget är lönlöst, för det går inte att vinna. Vi måste vara många, både kvinnor och män, som tar kampen emot ordningen. Att se sig själv i andra, måste börja gälla även i tv-soffan.”

Jag tolkar Idas text som om varje kvinnlig individ är underordnad varje manlig individ. Har jag missat budskapet och lägger in mina egna fördomar i denna text?

En konsekvens av kopplingar mellan individ och kategoritillhörighet blir att vänsterpartister gärna vill tillhöra den goda arbetarklassen. Därför blir det så viktigt hur definitionen görs. T ex om arbetarklassdefinitionen ska kopplas till inkomst. Alternativt koppla ihop arbetarklass med socialt kapital, med kontaktnät i maktstrukturerna. Arbetarklassbegreppet kan också kopplas ihop med individens nuvarande förhållande till produktionen av varor och tjänster. Eller till individens ursprung, vad föräldrarna arbetade med. En annan variant är att koppla definitionen till vilket språk och kroppsspråk en använder och hur en klär sig.

Oavsett hur en väljer att göra så blir det omöjligt att exakt definiera begreppet arbetarklass och det framgår också av partiprogrammet. Om begreppet kopplas till inkomst så tillhör alla studenter som inte samtidigt har stora inkomster arbetarklassen. Och vad gäller då för byggjobbare som ibland kan tjäna stora summor? En koppling till produktionsförhållandena medför att en måste definiera när, var och hur. Är det föräldrarnas arbeten eller det egna? Blir jag arbetarklass för att jag jobbar några år som kassörska och hur länge får jag då vara chef för företaget för att fortfarande få räkna mig till arbetarklassen? Vart hör jag om jag förlorar mitt jobb och tvingas bli egen företagare och sälja mina tjänster med egen taxibil, istället för att vara anställd som taxichaufför. Vem kan beskriva en annans sociala kapital och vem har rätt att klassificera någon annan utifrån hur individen uppträder och pratar.

Det kan också vara svårt att definiera kön och etnicitet. Om mitt juridiska kön är kvinna men min könsidentitet en mans, vart hör jag då? Har jag rätt till respekt från andra om jag säger att jag är man eller ska jag först låta sterilisera mig, operera mig och skilja mig från den jag eventuellt är gift och älskar eller?

Vilken etnicitet har jag om min mamma är chilenare, min pappa svensk och jag bor i Australien? Ska staten få definiera mig som turk om jag bott i Sverige i hela mitt liv och identifierar mig som svensk, men mina föräldrar är från den turkiska delen av Kurdistan?

När det gäller sexuell läggning är det väl självklart för alla att det bara är jag själv som har rätt att definiera mig.

Om vänsterpartiet istället skrev i partiprogrammen att det är individen som definierar sin klasstillhörighet, så skulle partiet slippa dessa oändliga diskussioner om hur det ska stå i partiprogrammet. Precis som individen i dagens svenska samhälle själv definierar sin etnicitet. En viktig förutsättning är också att individen inte kopplas ihop med vissa egenskaper. Håller med om det som står senare i programmet nämligen ”Syftet med klassanalysen är inte att mekaniskt räkna in varje människa i en klass, utan att förklara hur gemensamma intressen uppstår och förändras i samhället.”

Önskar att vänsterpartiet får ökat fokus på att prata viktiga framtidsfrågor och strategier som naturligtvis också kan handla om ojämlika maktstrukturer och intressemotsättningar mellan grupper som tillhör olika kategorier:

1. Hur ska ekonomiska resurser omfördelas så att människors ekonomiska villkor blir mer jämlika?

2. Vem, vilka ska ha makten över olika resurser? Hur ska makten fördelas?

3. Hur bygger vi ett samhälle fritt från förtryck, ett samhälle där makt, inflytande och ansvar inte är kopplat till kategoritillhörighet?

4. Hur motverkar vi diskrimineringen i människors vardag, i skolan, på jobbet, inom sjukvården…

5. Vilka är vägarna för att bygga socialismen? Internationell solidaritet eller börja lokalt eller …

Helt enkelt – vilka vägar tror vi på för att bygga det jämlika långsiktigt hållbara samhälle som nog är en vision för merparten av jordens befolkning.

Har tidigare bloggat om boken föregångarna och det Agneta Göransson, genusprofessor uttryckte:

”Vänsterrörelsen var från början djupt humanistisk och det genomfördes en kritisk granskning av hela samhället. Efter några år stelnade rörelsen när folk sökte sina teoretiska rötter och fastnade i olika fraktioner och sekteristiska grupper. Detta var början till slutet för den breda vänsterrörelsen. ”

Kanske kan nuvarande kapitalistiska kris bli början till en ny öppen bred vänsterrörelse. En rörelse som inte genom oändliga diskussioner om vem som sagt vad och hur olika motsättningar ska definieras stänger in sig och tappar bort andra människors svåra vardag. Kanske kan en annan värld bli möjlig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar