Vi dansar inte på borden

Idag fick jag en länk till en avhandling genom genuslistan. ”Vi dansar inte på bordet Lesbiska invandrarkvinnor i Sverige: stigmatisering & stolthet”. Rubriken gjorde mig sugen att läsa mer i denna avhandling av Dina Avrahami.

Här kommer lite av innehållet i prologen. Den intervjuade huvudpersonen, Gia, vågar inte vara öppen i sin relation till arbetskamraterna och berätta att hon lever lesbiskt. Hennes arbetskamrater uttrycker ett förakt för kärlek mellan kvinnor. Föraktet uttrycks genom en reducering av karlek till en sexuell akt, vilken de beskriver som äcklig. Arbetskamraterna visar också förakt for människor som inte är härifrån, dvs. invandrare.

”Exemplet visar hur den lesbiska invandrarkvinnan i en vanlig vardagssituation blir osynliggjord och förtryckt. Det ar också intressant att se hur arbetskamraterna genom sitt tal samtidigt konstruerar svensken. Medan den invandrade personen identifieras som lesbisk/homosexuell, sexuellt pervers och äcklig, är svensken en heterosexuell person som utför naturliga/normala sexuella handlingar, svensken är ren och god. Hon/han utgör normen. ”

Den intervjuade kvinnan har valt att i avhandlingen kalla sig Gia. Så här beskriver hon sitt val:
”Gia var känd, man gjorde även en film om henne. Gia var en kämpe for frigörelse. Hon var framåt för sin tid. Hon levde öppet och berättade om sinlesbiskhet för sin mor. Hon levde sitt liv på sitt sätt, hade ett eget liv, inte enligt samhällets normer. Hon var en rebell.”

Gia är mycket medveten om den sociala positionen som hennes arbetskamrater tilldelat henne, och att hon inte accepterar den. Att homosexuella ser de heterosexuella, men inte blir sedda av dem, är överhuvudtaget ett typiskt inslag i ett lesbiskt/homosexuellt liv.

Många i avhandlingsarbetet intervjuade kvinnor har erfarenheter och upplevelser av såväl stigmatisering som stolthet. I motsats till de marginaliserade positioner som kvinnorna tilldelas av andra är de själva både stolta och starka i sina lesbiska identiteter och erfarenheter. De placerar inte sig själva i någon marginaliserad position, aven om de är medvetna om att andra gör detta.

Texten jag läst ger en bild av att arbetskamraterna i normens mitt inte har en aning om vad deras kränkande samtal väcker för känslor hos andra. Gia ser arbetskamraterna men de ser inte henne. Däremot tror nog arbetskamraterna att de behandlar henne som en jämlike, de tror att de är goda medsystrar. Jag tänker på hur invandrarkvinnor ofta marginaliseras i det svenska samhället som stackare som vi goda svenskar ska ta hand om.

Tänker att det är helt OK att känna sig god och vilja hjälpa andra, så länge mitt behov av att visa godhet inte sker på bekostnad av de människor som ”godheten” utövas mot. Om jag växer i självkänsla på bekostnad av mina medmänniskor, så blir däremot helheten omänsklig. Vi borde lära mer av historien och gamla tiders välgörenhet. När välgörenheten utövades som mest, så skulle den som saknade tillräckligt med mat och kläder dessutom visa tacksamhet, bocka och underordna sig.

Så långt har vi inte ramlat tillbaka i vår samhällskultur, men grundtänkandet om tacksamhet lever kvar på många håll. Det är ganska vanligt i dagens främlingsfientliga/rasistiska Sverige att ha förväntningar om att invandrade människor ska visa tacksamhet.

Jag kan känna oro för att jag med min cancersjukdom i framtiden ska känna ett beroende av andras godhet om jag inte klarar mig själv. En av de senaste/sista? lagstiftningarna som ökat välfärden är LSS, lagen om särskilt stöd. Det är en rättighetslag. Att få hjälp som kompensation för den egna funktionsnedsättningen är alltså en rättighet och inget en ska behöva be om eller underordna sig för att få. Syftet med lagen är att människor ska mötas i ögonhöjd, ingen ska behöva underordna sig någon annan för att få sina grundläggande behov tillgodosedda.

Nu naggas denna lag i kanterna, eftersom människor med goda inkomster prioriteras politiskt. Jobbskatteavdrag och billigare mat på restaurangerna prioriteras före annat.

Min politiska vision är ett samhälle där alla möts i ögonhöjd, där ingen behöver underordna sig någon annan, oavsett en är rik eller fattig, flykting eller född i Sverige, med eller utan funktionsnedsättningar, frisk eller sjuk, gammal eller ung, myndighetsperson eller bostadslös.

För övrigt har jag haft ganska fullt upp sista dygnen. Jag har jobbat på dagarna och skrivit motioner till vänsterpartiets kongress på kvällarna, varit på kör och träffat barnbarn, köpt in studielitteratur och gjort yoga. Livet rullar på. Jag känner mig stolt och glad, men dansar inte på borden.