lördag 21 april 2012

Anspråkslös eller anspråksfull och normaliseringsprocess

Är jag anspråkslös eller anspråksfull, har jag krav eller är jag kravlös, tar jag plats eller är jag osynlig, vem är jag och hur påverkar mitt jag dig?????  Åh alla dessa frågor, frågor, frågor i mig, till vem??

Detta skrev jag för ganska länge sedan. Frågorna är alldeles för svartvitt uppdelat i bra eller dåligt, rätt eller fel. Den är väldigt känslomässig och jag skrev i ett känslosamt läge. Däremot finns det starka kopplingar till vilka normer som råder i de kulturer en rör sig i. Om det finns försök till intellektuella svar så blir de förstås relativa.

Läste nyss en kritisk artikel i Fria tidningen om medarbetarskap och organisationsteori. 

Lasse Ekstrand skriver att det inte längre finns tid empati eller produktivitetsstörande humanism, inom vård, skola och omsorg. ”Man måste ju ”leverera” och ”visa resultat”. Så det är bara att ”gilla läget” – det påbjudna, icke-förhandlingsbara.”

Han skriver också att professionalitetslojalitet byts ut mot organisationslojalitet. Jag är också orolig över homogeniteten i det som sker, kulturen är allt annat än ”låt hundra blommor blomma”. Det finns alltför stora inslag av Tig och lyd, vilket jag tidigare bloggat om.

Samtidigt finns det skäl till att jobba med den egna kulturen i den egna organisationen och stärka den gemensamma vi-känslan på arbetsplatsen. Jag tror däremot att detta ibland sker på bekostnad av tid för reflektion och kritiska synpunkter.

Största risken med dagens organisationslojalitet är att normerna smalnar av för hur du ska uppträda för att inte anses illojal.

Intressant forskning pågår inom forskningstemat ”Challengingnormalization processes”   om normaliseringsprocesser. De processer i välfärdssamhället som samtidigt producerar vad som kan anses vara ”naturligt”, rätt eller ”normalt” och vad som anses icke normalt och vad som under senare tid kommit att kallas för ”utanförskap” ska analyseras. Normalisering som process skapar både ett ”vi” som är inkluderade och ett ”dom” som blir exkluderande.

Uppbyggnaden av välfärdssamhället handlade om rätten att få leva ett normalt liv, att skapa tillhörighet och erhålla samma rättigheter genom välfärdspolitiska satsningar. Under senare tiders neoliberala omvandling har normaliseringsprocesserna fått en annan inriktning. Nu är det inte längre statens och kollektivets ansvar, utan ansvaret har skjutits över till individen och hens s.k. fria vilja.   Genom att få det att framstå som att det som sker bara handlar om fria individuella val osynliggörs normaliseringsprocesserna.
”De värderingar och hierarkiseringar som ingår i dessa normaliseringsprocesser i termer av kön, ras/etnicitet och klassuppdelningar tycks därmed försvinna i en enkel dikotom uppdelning av innanför/utanför eller tillhörande/icke tillhörande. Genom denna individualisering och dikotomisering utmanas genusteorin som bygger på föreställningar om strukturella maktskillnader mellan könen. ”

Programmet byggs upp av tre teman.

Tema 1 ska fördjupa kunskaper om hur normaliseringsprocesser i en neoliberal tid osynliggör makt, värderingar och ansvar, och hur detta kan utmanas.

Tema 2 ska teoretiskt utmana den roll som känslor har och hur de används i normalisering och individualisering - men också hur känslor kan användas för att utmana individualiserande neoliberala diskussioner.

Tema 3 ska behandla frågan om hur man då kan hantera skillnader eller olikheter på ett etiskt försvarbart sätt?

När jag är ute och pratar på personalmöten brukar jag ibland visa följande texter:

”..normer kring kön bygger på föreställningar om att flickor och pojkar är olika och varandras sociala och kulturella motsatser. 

Likaså att barn är heterosexuella.

Redan på förskolan har barnen föreställningar om vilka normer som gäller för flickor respektive pojkar. De vet hur de förväntas leka, hur de ska uppföra sig, vilka kläder de förväntas ha o.s.v.

Om ett barn inte lever upp till dessa normer finns risk att hon/han blir retad och rent av utskrattad av de andra barnen.”

Hämtat ur skolverkets rapport Diskriminerad, trakasserad, kränkt.

Och

”Normer är viktiga för att vi ska fungera tillsammans.

Vissa normer begränsar oss. 

Grunden till diskriminering, trakasserier och kränkningar kan bero på normer. Normer styr över vad som anses vara normalt och vad som anses vara avvikande. 

Normen gör att det normala inte behöver förklaras.

Normer är ofta osynliga

De som faller utanför normen måste ges förklarande tillägg som visar att de avviker från normen. ”

Mina känslomässiga tankar i början av denna blogg handlade framförallt om de normer jag möter och är rädd för att inte passa in i. Hur mycket krav en får ställa, hur mycket ambitioner som är tillåtet, hur mycket Jante som råder handlar om normer.  Hur jag handlar påverkar min omgivning och ju mer i normens mitt jag finns, desto lättare är det att utmana normerna. Utmanar jag för mycket så riskerar jag att bli förlöjligad, en misslyckad person som ingen behöver lyssna till.

Samtidigt är enda vägen till förändring, ökad jämlikhet och synliga normer att utmana. Finns det inga utmanare så krymper vi som människor till stereotypa JA-sägare till nuvarande ojämlika maktordningar.

 Genom att visa att en kan vara människa på oändligt många olika sätt utan att kränka andra, så kan vi utmana rådande maktförhållanden.  Hur mycket orkar, vill och klarar jag och hur mycket orkar, vill och klarar du?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar