Detta skrev jag för ganska länge sedan. Frågorna är alldeles
för svartvitt uppdelat i bra eller dåligt, rätt eller fel. Den är väldigt
känslomässig och jag skrev i ett känslosamt läge. Däremot finns det starka
kopplingar till vilka normer som råder i de kulturer en rör sig i. Om det finns
försök till intellektuella svar så blir de förstås relativa.
Läste nyss en kritisk artikel i Fria tidningen om
medarbetarskap och organisationsteori.
Lasse Ekstrand skriver att
det inte längre finns tid empati eller produktivitetsstörande humanism, inom
vård, skola och omsorg. ”Man måste ju
”leverera” och ”visa resultat”. Så det är bara att ”gilla läget” – det
påbjudna, icke-förhandlingsbara.”
Han skriver också att professionalitetslojalitet byts ut mot
organisationslojalitet. Jag är också orolig över homogeniteten i det som sker,
kulturen är allt annat än ”låt hundra blommor blomma”. Det finns alltför stora
inslag av Tig och lyd, vilket jag tidigare bloggat om.
Samtidigt finns det skäl till att jobba med den egna
kulturen i den egna organisationen och stärka den gemensamma vi-känslan på
arbetsplatsen. Jag tror däremot att detta ibland sker på bekostnad av tid för
reflektion och kritiska synpunkter.
Största risken med dagens organisationslojalitet är att normerna
smalnar av för hur du ska uppträda för att inte anses illojal.
Intressant forskning pågår inom forskningstemat ”Challengingnormalization processes”
om normaliseringsprocesser. De processer i välfärdssamhället som samtidigt
producerar vad som kan anses vara ”naturligt”, rätt eller ”normalt” och
vad som anses icke normalt och vad som under senare tid kommit att kallas för
”utanförskap” ska analyseras. Normalisering som process skapar både ett ”vi” som
är inkluderade och ett ”dom” som blir exkluderande.
Uppbyggnaden av välfärdssamhället handlade om rätten att få
leva ett normalt liv, att skapa tillhörighet och erhålla samma rättigheter
genom välfärdspolitiska satsningar. Under senare tiders neoliberala omvandling
har normaliseringsprocesserna fått en annan inriktning. Nu är det inte längre
statens och kollektivets ansvar, utan ansvaret har skjutits över till individen
och hens s.k. fria vilja. Genom att få det att framstå som att det som
sker bara handlar om fria individuella val osynliggörs
normaliseringsprocesserna.
”De
värderingar och hierarkiseringar som ingår i dessa normaliseringsprocesser i
termer av kön, ras/etnicitet och klassuppdelningar tycks därmed försvinna i en
enkel dikotom uppdelning av innanför/utanför eller tillhörande/icke
tillhörande. Genom denna individualisering och dikotomisering utmanas
genusteorin som bygger på föreställningar om strukturella maktskillnader mellan
könen. ”
Programmet byggs upp av tre teman.
Tema 1 ska fördjupa kunskaper
om hur normaliseringsprocesser i en neoliberal tid osynliggör makt, värderingar
och ansvar, och hur detta kan utmanas.
Tema 2 ska teoretiskt
utmana den roll som känslor har och hur de används i normalisering och
individualisering - men också hur känslor kan användas för att utmana
individualiserande neoliberala diskussioner.
Tema 3 ska behandla frågan om hur
man då kan hantera skillnader eller olikheter på ett etiskt försvarbart sätt?
När jag är ute och pratar på
personalmöten brukar jag ibland visa följande texter:
”..normer kring kön
bygger på föreställningar om att flickor och pojkar är olika och varandras
sociala och kulturella motsatser.
Likaså att barn är
heterosexuella.
Redan på förskolan har
barnen föreställningar om vilka normer som gäller för flickor respektive
pojkar. De vet hur de förväntas leka, hur de ska uppföra sig, vilka kläder de
förväntas ha o.s.v.
Om ett barn inte lever
upp till dessa normer finns risk att hon/han blir retad och rent av utskrattad
av de andra barnen.”
Hämtat ur skolverkets rapport Diskriminerad, trakasserad,
kränkt.
Och
”Normer är viktiga för
att vi ska fungera tillsammans.
Vissa normer begränsar
oss.
Grunden till
diskriminering, trakasserier och kränkningar kan bero på normer. Normer styr
över vad som anses vara normalt och vad som anses vara avvikande.
Normen gör att det
normala inte behöver förklaras.
Normer är ofta
osynliga
De som faller utanför
normen måste ges förklarande tillägg som visar att de avviker från normen. ”
Mina känslomässiga tankar i början av denna blogg handlade
framförallt om de normer jag möter och är rädd för att inte passa in i. Hur
mycket krav en får ställa, hur mycket ambitioner som är tillåtet, hur mycket
Jante som råder handlar om normer. Hur
jag handlar påverkar min omgivning och ju mer i normens mitt jag finns, desto
lättare är det att utmana normerna. Utmanar jag för mycket så riskerar jag att
bli förlöjligad, en misslyckad person som ingen behöver lyssna till.
Samtidigt är enda vägen till förändring, ökad jämlikhet och
synliga normer att utmana. Finns det inga utmanare så krymper vi som människor
till stereotypa JA-sägare till nuvarande ojämlika maktordningar.
Genom att visa att en
kan vara människa på oändligt många olika sätt utan att kränka andra, så kan vi
utmana rådande maktförhållanden. Hur
mycket orkar, vill och klarar jag och hur mycket orkar, vill och klarar du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar