Människokärlek

Min gamla klasskompis från gymnasietiden har precis gått. Känner att jag mått väldigt gott i hennes sällskap. Känner mig harmonisk. I söndags skrev jag inför dagens möte. ”Det finns en sådan där ömsesidig grundkänsla som nog inte går att förstöra, oavsett vad vi säger till varandra.” Precis så känns det nu också. Vi tillåter oss båda att vara dom ” vi  är” för stunden tillsammans. Ingen tävling, ingen över-/underordning, inga murar, ingen prestige, ingen avundsjuka. Tänk om alla relationer var så enkla. Självklart är det skillnad på relationer en har år ut och år in och människor en träffar då och då utan att vara beroende av. I långvariga bra relationer ingår också konfliker och att ta och ge på ett djupare plan. Däremot är relationer så mycket mer behagliga om en inte behöver bygga murar som skydd mot den andre för att det finns en ömsesidig respekt.

En annan vän till mig skrev detta på sin blogg efter några veckors varande i Vietnam.

”Jag är tillbaka. Sverigeeuforin börjar lägga sig efter en vecka i den så kallade storstan. Om man råkar stå lite i vägen på ICA får man genast en chockerad tillsägelse, jag menar huuuur kan någon tro att det ska gå att ta sig fram i rusningen om alla bara står och har det trevligt? Hm. Jag kan inte påstå att jag vill tillbaka till Vietnam, men den här staden behöver verkligen lite mer kärlek.

Idag övade jag på tunnelbanan. Att bli sådan som jag önskar att alla var. Det var mina patienter som gav mig idén, och faktiskt är den mycket bra. Vi brukar göra något som heter loveing-kindnessmeditation ibland, som går ut på att man mediterar, och sedan föreställer sig någon man älskar och då skickar man kärlek och fina ord till den. Steg två är att man föreställer sig att man kan skicka lika mycket kärlek och fina ord till sig själv, och det brukar oftast vara svårast för många. Men det går att bli bättre efter lite övning. Sedan finns det flera steg, bland annat att önska att någon främmande person (t.ex. killen i tunnelbanespärren) ska få ett liv som innehåller nöjdhet, vänlighet, meningsfullhet och kärlek. "Jag önskar att du ska få uppleva kärlek" kan man upprepa tyst för sig själv när man föreställer sig personen.

Så jag övade alltså i tunnelbanan på väg hem. Där är det lätt att välja eftersom i princip alla ser ut att behöva lite mer kärlek. Det är enklast att välja någon som sitter nära, föreställa sig den när man blundar och sen säga tyst i huvudet att "jag önskar att du ska få ta emot och ge kärlek", och föreställa sig hur personen ser ut när den tar emot denna kärlek. Efter en stund som man tycker är lagom kan man gå vidare till nästa person.

Det som händer är oftast att man själv blir alldeles full av kärlek i hjärtat. Tänk Stockholm, om vi kunde ha en sådan dag, där alla blundade till sina främmande medpassagerare och önskade fina saker till varandra.”

Tror att vi kan förändra mycket genom ett  ”ge-kärlek-tänkande”. Framförallt skulle många fler människor må bättre. Likaså tror jag på det nuvarande ärebiskop tog upp i en intervju i min lokaltidning under påskhelgen, nämligen försoning. Alla människor borde ha rätt till försoning och få hjälp med att försonas, oavsett hur illa en har betett sig. Däremot inte till att bli ursäktad för sina handlingar från dem en betett sig illa mot. Kanske kan vi förändra världen om vi ger kärlek och arbetar med försoning.

Däremot behövs också kamp och konflikt. Ojämlikheter och orättvisor behöver synliggöras och förändras. Om människor bara lägger på sig en yta av människokärlek, försoning och godhet så blir det ett sätt att behålla nuvarande ojämlika maktförhållanden.

Läkemalva från min gamla trädgård