Om njutning och brist på energi

Cyklade till jobbet i morse. En cykeltur som kändes som en evighet. Först tar det tid att kliva på cykeln. Eftersom högerhanden fungerar så dåligt, så får jag inte ta för mycket fart. Är rädd för att jag inte klarar att hålla balansen om starten blir för ryckig. Jag behöver också starta med högerfoten eftersom jag har gipsskon på den. Därför behöver jag  gå fram till ett säkert startställe och få pedalen på rätt plats.

Väl uppe på cykeln var det dags att kliva av vid Kungsgatan där det är ett stoppljus. Stannar försiktigt vid en plats där jag säkert klarar att komma igång igen. Efter tunneln vid Strandbodgatan är det en för mig ”lång” uppförsbacke. Stannar halvvägs för att jag flåsar så att luften inte kan syresätta lungorna. Behövde stanna ytterligare några gånger för att hämta andan och för att jag ska passera gator och stoppljus.

Blev kvar på jobbet för länge, så jag var nog lite för trött när jag gjorde samma evighetstur på ca 3 kilometer tillbaka hem. Tidigare har jag känt glädje över att jag kan cykla. Det gör jag inte idag. Känns mest som ett ”nödvändigt” ont. Samtidigt är jag nöjd över att ha klarat turen och dessutom fått frisk luft. Likaså är jag nöjd över att ha gjort klart det jag höll på med på jobbet, även om det blev lite för mycket. Skönt också att inte alltid vara bilåkare.

Önskar att alla människor som har fungerande starka kroppar njuter av detta. Men livet är förstås mycket mer komplext. Jag njuter i varje fall av att få uppleva rörelseglädjen hos mina barnbarn. Och tänker på min dotters glädje över en fungerande kropp när hon i årskurs sju ibland sprang till skolan. Det såg så härligt ut.