fredag 23 mars 2012

Pride

"We're here. We're queer. Get used to it” ropade aktivister i New York när Queer Nation demonstrerade i mars 1990. Queer Nation bildades för att stå upp för homo- och bisexuellas rättigheter. De hade fått nog av att ständigt underordnas i samhället. Och de lyckades i sin kamp. Nu anordnas Pride- festivaler världen över.

Mycket kamp återstår och visst finns det anledning till att vara kritisk till en del förhållningssätt och metoder rörelsen använt, t ex att genus och andra maktordningar än sexuell läggning ofta osynliggjorts. På samma sätt kan en vara kritisk till att kön och etnicitet osynliggjordes under arbetarrörelsens första halvsekel. Samtidigt kan en inte åstadkomma nödvändiga samhällsförändringar om en i alla sammanhang ska beakta alla underordnade kategorier.

Jag vill framförallt lyfta fram Queer Nation som ett exempel på lyckad kamp. En viktig del i kampen är att stå upp för sin kategori och vägra underordna sig andra kategorier. Tänker på detta när alla förslag kommer från borgerliga partier om hur underordnade kategorier ska få jobb och integreras.

Förslag finns från folkpartiet om att ge ungdomar sänkta ingångslöner och att inrätta särskilda företagszoner med lägre skatter i miljonprogrammets områden. För att bli integrerade ska personer med annat modersmål än svenska bli mer flitiga SFI- studenter och en ska genomgå särskilda språk- och kunskapstester om svensk kultur och lagstiftning för att få bli svenska medborgare osv. Allt ansvar läggs på individen, medan det svenska politiska systemet kan fortsätta diskriminera individer och grupper. Det finns många fler exempel på hur underordnade kategorier krävs på fortsatt underordning bland Alliansens partier.

Tänker också på könsmaktsordningen, på hur unga kvinnor tror att bristerna finns hos dem och i deras kroppar. Av ett pressmedelande från Göteborgs universitet framgår att svenska gymnasietjejer generellt sett är mindre nöjda med sina kroppar än jämnåriga killar.

I studien fick gymnasieeleverna först väga och mäta sig, därefter fylla i en enkät med frågor om bland annat kroppsuppfattning. Enkätsvaren gjordes om till en skala där 100 motsvarade den mest positiva kroppsuppfattningen. Enkäten visade att tjejer som hade under- och normalvikt nådde ett medelvärde på 70 på skalan, att jämföra med pojkarnas medelvärde på 78. En stor könskillnad visade sig bland unga med fetma (BMI över 30): killar fick i genomsnitt 64 poäng på skalan, tjejer bara 43.

I går deltog jag i ett seminarium som Diskrimineringsbyrån i Uppsala anordnade om likabehandling i skolan. Ett inslag jag gillade var ett smakprov ur ”En fet föreställning” av och med LottiTörnros.

Denna normkritiska föreställningen utmanade idéer om hur ”normala” kroppar ska se ut. Du kan läsa Lottis debattartikel i Aftonbladet om hur feta människor framställs som problem som måste åtgärdas här.

I en nyligen genomförd rapport om Lärarutbildningen, jämställdhet och genus har jag precis läst följande på sid 23:

”På senare tid har en individdiskurs vunnit mark, inte bara i Sverige, utan såväl i Europa som i anglosaxiska länder utanför Europa. Det handlar om en diskurs som utgår ifrån en fristående individ. Denna diskurs är i linje med den nyliberala ideologi som har fått ökat inflytande sedan 1980-talet. Centralt i detta tänkande är den könsneutrala individen som agerar och bemöts utifrån sin personlighet, vilken framstår som helt opåverkad av genus och andra sociala strukturer (Connell 2006).”

Visst har vår personlighet och också uppväxtvillkor betydelse. Det är underbart att se Lottis kroppsglädje när hon framför sin teater. Men det är viktigt att inte ge goda ovanifrånråd och ställa andra krav på individer som uppfattas vara utanför ”normen”. Låt oss hjälpas åt att djupt förankrade i oss själva och i våra förmågor och brister vara just stolta.

Det behövs mer kamp och mindre underordning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar