Virrvarr

Sitter i min sköna säng. Har flera gånger varit på väg upp för att göra lite kvällsmat, men istället lagt ytterligare en patiens. Känslor och frågor hopar sig.

Har under dagen och gårdagen känt förhoppningar om att behandlingen fungerar. Varit lite mindre trött. Dessutom är bukproblemen mindre och matlusten bättre. Hoppas alltså på att cellgifterna slår ut levermetastaser. Kanske får jag leva ett tag till. T.o.m. orka lite mer. Kanske kunna gå längre sträckor? Cykla? Gå på gym?

Och så börjar tårarna rinna. Kroppen värker. Cellgiftbehandlingen i måndags tar på energin. Min sjukdom har länge varit ett stort hinder. Vill så mycket mer med mitt liv? Finns så många möjligheter för den som får vara frisk. Tycker att jag har förmågor som jag vill bidra med. Sörjer alla gånger jag stångats i en massa onödigheter med andra människor. Så mycket liv som förlorats i meningslösheter. Varför är vi människor så ofta så perspektivlösa? Jag bär så många besvikelser.

Är det besvikelserna som gör sorgen? Eller tröttheten? Eller att mitt liv troligen snart är slut? Vet bara att jag ömsom sörjer, ömsom hoppas, ömsom gläds, ömsom vill, ömsom inte vill. Mitt liv är just nu ett virrvarr av känslor och tankar.  

Nu ska jag fixa lite kvällsmat.

Trampört från min gamla trädgård