”Sen verkar det ju som att aktivismen i sig gör dig rätt glad” skrev en vän som kommentar, när jag funderade runt vad jag ska göra med resten av mitt liv. Och det är sant. Känner jag att jag är en del av en grupp som driver en viktig fråga på ett bra sätt så gör det mig glad. Men det är viktigt hur frågor drivs, vad man vill förändra och varför.
Igår skickade jag iväg en förfrågan till partier, organisationer och enskilda i Uppsala om att skriva under på ett antirasistiskt upprop. Vi är en antirasistisk grupp i Uppsala som har jobbat tillsammans runt detta upprop och nu är det dags att föra det till vidare kretsar. Förfrågan gick till långt över hundra personer och alla kommunalråd i Uppsala. Jag hoppas att det går att få en stor uppslutning för en antirasistisk valrörelse och politik.
Jag är nog på många sätt en stor individualist som vill välja mina vägar själv och inte gå för mycket i flock. Men om alla ska försöka synas och höras med sitt i alla sammanhang, så blir hela livet till ett enda jättestort brus, som tar död på alla radikala och solidariska tankar. Därför hoppas jag på en lyhörd process, som leder till kollektiv uppslutning runt det antirasistiska uppropet. Om många är överens om vad vi ska uppnå tillsammans så kan vi påverka. Då blir jag en glad aktivist.
I morgon ska jag till Gävle på vänsterpartiets kongress. Åter söndag kväll. Nu blir det till att hålla koll på olika förslag och propositionsordningar, så att jag stretar mitt strå mot den hållbara stack jag tror på. Vill känna mig som en kaja i en tusenhövdad kajflock, där några få individer drar hitåt och andra ditåt, några uppåt och andra nedåt och sedan rätt som det är så har alla bestämt sig för en gemensam riktning. Kra, kra, kra visst är jag också ett flockdjur.
Det finns alltså inget utrymme för bloggande under fredag, lördag och söndag. Tidigast söndag kväll är jag tillbaka vid dessa tangenter, som en ensam individualistisk kaja som har lämnat flocken och istället bloggar om mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar