Jag har ofta många projekt på gång och ganska fullt upp på kvällar och helger. Har därför bemödat mig om att göra få saker denna helg. I går var jag bara iväg en stund på eftermiddagen för att hålla i en feministisk utbildning. I övrigt höll jag mig hemma, läste, skrev, gjorde Yoga Nidra och bara tog det lugnt. Skippade en massa måsten, som ”borde” göras. Även idag har jag sett till att ha tid för mig själv.
Jag har ont i ryggen. Som jag skrev i onsdags så har jag haft ont i vänster höft. Denna höft känner jag inget av nu. Däremot har det onda gått runt och jag har känt av höger höft, men framförallt på baksidan av höger bäcken och i ländkotor. Jag har alltså ont på samma höjd av kroppen, men på olika ställen. Ibland känns det som att jag ska få ryggskott. Är också spänd i ryggen och känner av den oavsett jag ligger, sitter eller går. Tog två Ipren i morse och har tagit en Alvedon på eftermiddagen. Det hjälper knappast alls. Känner också hur jag biter ihop käkarna.
Ibland när jag ser till att ha tid att känna efter, så kan jag bli spänd i kroppen. Nu vet jag inte vad som är vad, men hoppas förstås på att ryggontet antingen är läkningsprocesser eller spänningar. Däremot har jag en stark oro över att det istället är försämringar och att behandlingen jag får nu inte hjälper. Har tänkt och hoppats varje kväll när jag gott och lagt mig att det ska vara bra till nästa dag, men så är det inte. Istället har jag blivit lite sämre i ryggen för varje dag som gått. Hoppas igen på att morgondagen ska vara bättre.
Har också försökt att verkligen lyssna och på djupet känna in hur det känns. Innan jag började skriva satt jag och mediterade en stund. Kände rädslans pirrningar och försökte ta djupa andetag. Tänker mig att jag ska kunna andas mig igenom det onda och komma ut mer läkt. Hoppas att genom meditation och andningsövningar lösa upp blockeringar i kroppen och frigöra en massa positiva krafter. Kanske till och med slå ut cancerceller.
Ibland tror jag det är möjligt, vill också tro att det är möjligt att bli frisk, även utan nya revolutionerande läkemedel. Försöker att inte bita ihop i kamp utan istället bara vara mitt i mina egna rädslor, min smärta och min egen läkedom. Försöker ha tillit till själva livet i mig och i andra. Ingen vet ju vad liv egentligen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar