Om jämlikhet och olika maktpositioner

På jobbet arbetar jag med att motverka diskriminering, kränkning och trakasserier utifrån de sju diskrimineringsgrunderna i diskrimineringslagen. Följande kategorier ingår: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Jag saknar en kategori i diskrimineringslagen - nämligen klass. Det är svårare att uppnå en position där du har makt och inflytande om du tillhör en av ovanstående kategorier. Och det finns tydliga kopplingar mellan maktposition och hälsa.

Jag har prövat att plocka skräp på gågatan i Uppsala iklädd väst, handskar och med städredskap. Bemötandet och blickarna från andra jag mötte förändrades i denna mundering. Jag blev som osynlig och fick pröva på att finnas lägre ner i hierarkin.

Jag läser just nu Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Picket, som redovisar fakta och diskuterar varför jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen. Att vara människa betyder att vara ytterst känslig för att bli betraktad som underlägsen. Det är viktigt hur andra ser på oss.
”I sin blick bär varje människa helt säkert kännetecknet för sin rangplats i den mänskliga hierarkin, och vi andra lär oss alltid att se den.” Ralph Waldo Emerson

Enligt Jämlikhetsanden har människor under senare årtionden blivit mer och mer oroliga och deprimerade och det beror på att oroskänslan har stigit över hur man betraktas av andra. Människor är mer oroliga och stressade över att förlora i respekt när den egna sociala positionen värderas i relation till andra i dagens samhälle där vi ständigt jämför oss.

Jag märker själv att jag ofta pratar om min roll och mitt jobb. Jag har en position som jag är stolt över och synliggör. Tänker ofta att jag som vill ha ökad jämlikhet och står för alla människors lika värde borde sluta prata jobb och position. Kanske ska jag försöka undvika att sätta etiketter i pannan på mig själv. Jag som står för ökad jämlikhet borde också kunna leva upp till att den egna yttre positionen inte är viktig.

Vet inte hur jag skulle må om jag inte hade ett jobb att gå till och prata om. Hur känns det att ”bara vara” Britt med tillgångar och skavanker och inte i relation till något jobb eller uppdrag? Är glad att jag just nu slipper pröva på riktigt, att jag inte är sjukskrivna cancersjuka Britt. Beundrar alla som vågar och orkar kasta loss från dåliga arbetsmiljöer på trygga anställningar. Känner mig privilegierad som har både intressanta arbetsuppgifter och hälsa nog att kunna arbeta. Tänker att jag kan vara tyst lite oftare och försöka undvika social positionering. Göra mitt bästa för att leva jämlikt i en ojämlik och ohälsosam värld.

Är övertygad om att det går att bygga samhällskulturer där alla människor ömsom lyser, ömsom är grå och där rangordningarna därmed ständigt förändras. Ett samhälle där kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning, klass och ålder är oväsentligt. Ett samhälle där jag inte behöver vara orolig för att förlora i position om jag pratar om mina skavanker.