Om begravningar

På en fikarast i går pratade jag med några arbetskamrater om begravningar och begravningsplatser.

Jag har varit på flera borgerliga begravningar på Berthåga kyrkogård i Uppsala. Där finns en väldigt vacker borgerlig begravningsplats, där alla som är begravda får ha en minnessten men inget annat. Platsen är delvis i en sluttning med tallar och jag tror att det både växer blåbärsris och olika grässorter på marken. Där finns också en liten naturlig damm. Det är sådan natur som jag tycker om, höga trädstammar en liten vattengöl och oregelbunden variationsrik grönska med både ris och örter. Jag har svårt för alltför tuktade och stela parker, har svårt för instängdhet och kontroll.

En kollega har flera gånger deltagit i askspridning över vatten. Det blir ännu mera rymd och frihet. Likaså vackra minnesbilder över hur askan sprids.

För mig har inte själva begravningsplatsen någon större betydelse. Den närmaste släkting jag har som är död är min pappa. Pappas aska är spridd i en minneslund, men jag känner inget behov av att gå dit. Jag tänker på pappa i vardagen och när jag ser på fotografier av honom. Om jag ska gå till minneslunden gör jag det bara för att man ska göra så, inte för att särskilt tänka på pappa. Pappa finns med mig jämt.

Jag tänker att en begravning framförallt är till för nära och kära. För den som redan är död är var, när och hur begravningen sker och var askan placeras ganska oviktig. Tycker att det finns något tilltalande i att sprida askan över vattnet, för vatten omges vi alltid av. Samtidigt känns det mer konkret och nära med minneslundar och stenar i skogsbackar.