1 maj har för mig sedan jag blev vuxen inneburit demonstrationståg och samtal med många människor. Idag frågade många hur det är med mig och mitt standardsvar blev, så där, ganska OKEJ. Påstår jag att det är bra så ljuger jag, eftersom det är osäkert om cancerbehandlingen jag får hjälper och också om det finns andra mediciner som hjälper. Mina känslor åker både liten och stor berg och dalbana. Lilla berg och dalbanan styrs av småsaker. Jag blir glad när jag träffar människor jag gillar, när jag hör koltrasten sjunga, när jag ser att mina barnbarn mår bra m.m. Stora berg och dalbanan är mer beroende av hur mycket energi jag har. Vissa dagar är det full fart på mig, andra dagar krymper jag ihop och känner mig ledsen och eländig.
Jag försöker att leva efter devisen, välkomna och acceptera alla känslor, oavsett det handlar om glädje, sorg eller ilska. För att leva upp till detta behövs fri tid, för jag blir en odräglig person om jag ska leva ut alla känslor överallt. I vissa situationer får man helt enkelt hålla igen och bara acceptera de känslor som kommer inåt, utan att visa.
Igår och idag har jag haft gott om tid till att ”bara vara”. Detta innebär att även sorgen och orkeslösheten har fått ta plats. Jag tror att jag mår dåligt av för mycket ”bara vara”. Det behövs också struktur och planering i livet. Och det har jag svårt med just nu. Jag har fortfarande inte köpt några flygbiljetter till Frankrike, för jag vet inte hur kroppen mår och vilka behandlingar jag får då. Det är också en massa andra saker som jag hittills har struntat i att ta ställning till. Livet flyter på, dagarna går och jag känner mig inte helt bekväm med hur jag väljer att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar