Har länge gott med en sorgsen underton. Tror att jag sörjer för att jag har en kronisk sjukdom, som jag riskerar att dö av. Sorgen känns som något helt annat än den oro jag kan ha då och då. Sorgen känns som att jag bara vill sätta mig ner och stirra rakt ut i luften och låta tårarna rinna. Och jag kan inte känna att den är kopplad till några särskilda tankar. Den är mer av oföretagsamhet och stillhet. Som att vara inlindad i vita dimslöjor som mjukt och försiktigt håller fast mig. Ganska vacker.
Nu har jag också fått nya blåsor. Visserligen bara på ena stortån, men de påminner om att detta liv inte varar för evigt. Ett skäl till blåsorna är nog min härlig långpromenad i går med en kompis. Vi gick Hjälstaviken runt, samtalade om det mesta och njöt av våren och solen. Idag har min dotter med familj varit här och ätit middag, så nu har jag fått njuta av mina barnbarn i några timmar igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar