Som kajflockar

Jag gillar kajflockarna i Uppsala. Tycker särskilt mycket om att höra och se dem när de börjar ställa in sig på kvällsvilan. En eller några få kajor börjar med att försöka få hela flocken att sätta sig. De första försöken accepteras inte. Ju fler kajor som ansluter sig och slår sig ner en liten stund innan de flyger upp igen, desto kortare tid är det kvar tills alla satt sig.

Tänker att det är samma sak med oss människor. Vi beter oss som en kajflock inför kvällen, när nya tankar och idéer framförs. Den som försöker införa något nytt får sällan stöd, men om den personen håller ut, så ansluter sig så småningom flera. Om förslaget anses bra av dem som haft lite tid att reflektera, så blir förslagen så småningom möjliga att genomföra. Några kan i början vara lite veliga och hoppar kanske lite hit och dit, men när fler och fler ansluter sig så kan det sedan gå ganska fort till att få en majoritet för förslagen.

Jag skriver detta för att jag ofta känner mig som den där kajan som vill åstadkomma en förändring. Ibland tror jag att fler hakar på, men rätt vad det är har några backat och vill inte längre stå för det jag uppfattat att de tidigare trodde på. Det är lätt att känna sig ensam, när andra inte vågar bestämma vilken fot de ska stå på, men det blir lättare om jag tänker att människor är som en kajflock. Beteendet att tveka och vingla lite hit och dit beror inte på elakhet utan framförallt på rädslor.

För övrigt är jag fortsatt trött.


Kajorna flyger in över Uppsala.
Foto: Rolf Hamilton