Jag var beredd på att cancerfaktorn skulle ha stigit och det har den också, från 100 till 120. För övrigt var mina labbvärden OK. Träffade den doktor som jag har haft av och till sedan 1994. Känns skönt med en läkare som känner mig och kan min sjukdomshistoria. Men framförallt att jag har en läkare som lyssnar, respekterar mig och ger mig genomtänkta svar på mina frågor och funderingar. Jag känner mig trygg och mår bra av samtal och möten med den läkare jag träffade idag . Och det finns fler bra läkare på Ackis. Hoppas sjukhusledningen bejakar och inte begränsar kompetent sjukhuspersonal.
Jag ska fortsätta med nuvarande behandling en omgång till och om tre veckor får jag ett nytt läkarbesök och en ny utvärdering av behandlingen.
Söndag 27 februari skrev jag om biverkningar hen kan drabbas av vid behandling med Avastin. Den bild jag gav ger en skev beskrivning av biverkningarna av denna behandling. Alla patienter som får Avastin har cancer. Eftersom amerikanska regler gör att patienter kan kräva ersättning för biverkningar som inte finns redovisade, så räknar läkemedelsföretagen upp allt som möjligen skulle kunna vara en biverkning av behandlingen. Detta gör att även skador som själva sjukdomen orsakar också kan finnas med i uppräkningen. Det är alltså inte så illa som det ser ut i den lista jag redovisade. Flera saker på listan har t.ex. drabbat patienter som varit svårt sjuka av spridd tarmcancer.
I mitt jobb är jag ofta ute och pratar om hur förväntningar påvekar och styr oss. Stereotypa föreställningar om hur pojkar är och hur flickor är, hur muslimer är och hur kristna är, hur ungdomar är och hur pensionärer är påverkar hur vi blir bemötta och behandlade . Ju synliggare vår tillhörighet till olika kategorier är, desto mer eller mindre frihetsgrader får vi som individer. Därför finns det skäl att i alla sammanhang synliggöra och bekämpa stereotypiseringen och objektifieringen av människor. Ju högre position i samhället desto större ansvar att verka för en förändring.
Jag tror att hen på samma sätt riskerar att begränsa cancerpatienters möjlighet till ett bra och långt liv genom olika förväntningar på vad som är möjligt och omöjligt. De cancerceller som har spridits i kroppen går naturligtvis inte att enkelt få bort genom negativa eller positiva förväntningar. Jag tror att individens motståndskraft mot sjukdomen och positiva effekten av olika typer av behandlingar eventuellt kan förstärkas. Forskning visar t ex att en vacker grönskande utsikt från sjukhussalen har en positiv påverkar på patienters tillfrisknande. På samma sätt kan ett bra bemötande ha betydelse.
Jag menar inte att hen ska sticka huvudet i sanden och förneka de fakta som finns. Statistik behövs för att synliggöra skillnader mellan mäns villkor och kvinnors villkor. På samma sätt behövs statistik som visar hur stor andel som blir friska av olika cancerbehandlingar och hur länge cancerpatienter som inte blir friska kan förväntas leva. Saknas realistiska beskrivningar över de krafter jag har att kämpa emot, så får jag ingen hjälp med vad som också kan begränsa mig och mina möjligheter. I alla sammanhang finns alltid undantag och det kan inge hopp att också få höra om människor som trots negativa prognoser klarar sig bra. Paradoxen är att både kunna tolka den statistik som finns och samtidigt tro att det är möjligt att positivt avvika från sannolikheten för en viss utveckling.
Människor består av kropp och själ och eventuellt även av ande. Jag tror på att i möten med andra försöka se hela människan och undvika sina egna fördomar och sannolikheter om ”den andre”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar