Leva nu och i framtiden

I kväll ska jag prata likabehandling och jämställdhet på ett bibliotek. Är inbjuden av föräldrar till förskolebarn. Ser fram emot detta. Har också garderat mig om jag känner mig trött under och efter mötet. En arbetskamrat följer med, är stöd och kör bilen.

Vet inte riktigt hur mycket jag orkar. Det där med lagom är svårt och viktigt för just nu skruttiga jag. Igår jobbade jag hemifrån och idag ska jag åka till jobbet först på eftermiddagen för att förbereda mig. Detta gör att jag fortfarande sitter i min säng. Ser den blå himlen utanför och tänker – orkar jag gå ut en liten sväng eller får jag mer ont då. Börjar känna en viss rastlöshet, vilket tyder på att biverkningarna av behandlingarna börjat gå över. Har fortfarande ont i en bröstkota.

En livsstilsartikel i lokaltidningens handlade idag om vad hen kan lära sig av sina bebisar. Här är några svar:

– Man har blivit bra på att glädjas när bebisen gläds. Dom där små sakerna.

– Man blir mer effektiv eftersom man har mindre tid. Och så värdesätter man den lediga tid man har mycket mer tycker jag. Man vill ha så mycket som möjligt av den och då blir man mer effektiv och planerar och så

Hur gjorde du förut då?
– Då kunde jag nog ha lite martyrgrejer och sånt för mig. Men det snor energi som jag inte kan lägga på sånt längre. Man kan ju inte fokusera på sig själv på samma sätt som man kunde innan man fick barn, det gäller att få hela familjen att fungera.

Nu när jag bloggat har jag samtidigt lyssnat på Helena Sjöholm
Det är nu som livet är mitt – jag har fått en stund här på jorden……
….jag vill känna att jag levt mitt liv….

Tankarna snurrar om
• dådtid, småbarnsförälder,
• nutid, barnbarn, sjukskrivning, cancer
• framtid, nytt barnbarn på gång till augusti, hur lång framtid har jag


Från dagens promenad

Minns att föräldraskapet lärde mig att leva i nuet och att glädjas åt det lilla. Tänker att eftersom det är nu som livet är mitt, ska jag i varje fall gå ut en liten sväng och njuta av solen. Och ta vara på den tid jag har. Tänker också att det är helt OK att jag ibland känner mig som en martyr, bara jag också klarar att ha perspektiv på mig och mitt liv. Ibland är valet mitt vilket perspektiv jag ska ha på mitt liv. Hoppas att min framtid åtminstone räcker till augusti när jag troligen blir mormor igen. Och gärna länge, så länge jag orkar blogga….