Hur blir nästa dag?

Klockan 16 inför bilresan till en förskola för att prata likabehandling tog jag dygnets första smärtstillande tablett. Just nu har jag inte alls ont i mitt skelett. Har däremot problem med höger arm och hand, som inte riktigt vill göra som jag vill. Dessutom lite känningar i mage och urinblåsa. Hesheten är också kvar. Börjar tro att Navelbine och Avastin slår ut en massa cancerceller, eftersom mina problem just nu beror på biverkningar av behandlingarna jag får.

För några dagar sedan gjorde det däremot ont på många ställen så då tänkte jag att jag måste byta till Taxoterecellgiftbehandling om två veckor. På detta sett har tillit/brist på tillit till att cellgiftsbehandlingarna hjälper växlat från vecka till vecka sedan Xelodatabletterna slutade fungera för drygt ett år sedan. Jag lever i ett tillstånd av ovetande om vad nästa vecka kommer att innebära och det gör väl egentligen alla människor.

Men för några av oss är osäkerheten betydligt större. Störst osäkerhet just nu har nog människor som bor nära de Japanska kärnkraftverken i Fukushima och Libyens befolkning som bor i Benghazi . Jag tänker framförallt på alla modiga människor i Libyen som fortsätter stå upp för frihet och demokrati, när västvärlden sviker och på alla som kämpar för att få stopp på kärnkraftreaktorerna i Japan.


Här kommer dikten av Harriet Löwenhjelm (1887-1918) som jag skrev om och lyssnade på i går.

Tag mig.
Håll mig.
Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig.
Du vill ju stanna, stanna tills själv jag måste gå?
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.
I natt skall jag dö. Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö.
Vem, vem skall jag fråga, vart skall jag resa, till vilket land?
I natt skall jag dö.
Och hur skall jag våga?
I morgon finns det en ömkansvärd och bittert hjälplös stackars kropp, som bäres ut på sin sista färd att slukas av jorden opp.