Sentimentalitet, rationalitet och existentialism

Lyssnar för andra gången på förra veckans Gudstjänst ”När livet inte blir som vi har tänkt oss” i P1. Så här presenteras gudstjänsten på hemsidan ”Vi vill alla att livet ska vara ljust och skonsamt, att det ska blomstra, men tvingas ändå alla uppleva svårigheter, smärta och personliga tillkortakommanden. Kan man, om inte ge det svåra man upplevt en mening, så i alla fall någon sorts plats i sitt liv?”

Jag fick tips om programmet av en av mina vänner i metastasgruppen som var här i morse och åt frukost. Under gudstjänsten framförs några berättelser som är lätta att relatera till och komma ihåg. Dem behöver jag inte höra en gång till. Skälet till att jag lyssnar en gång till att det finns något bakom orden som sägs och i musiken som tröstar och stärker. Gudstjänsten innehåller så många olika känslomässiga och intellektuella bottnar som tilltalar mig.

Sången ”Blott en dag” väcker trygga och behagliga känslor. Jag blir sentimental. Igår skrev jag om rationalitet och kroppskontroll. Jag är uppvuxen i en kultur där hen som människa ska vara rationell och att livet handlar om att välja rätt väg och ha kontroll över sig själv. Sentimentalitet är inte tillåten, den är irrationell.
Prästen, psykoterapeuten och forskaren Owe Wikström som en dag själv svävade mellan liv och död berättar om hur döden kan kasta en existentiell skugga över våra liv. Han beskriver hur han drabbades av hjärtstillestånd och när han var borta, när han var ”död”, så kunde han höra en röst som sa ”Frukta icke”.

Jag fruktar inte döden. Jag tror att det beror på min barndoms barnatro och tillit till att detta livs slut är ofarligt. Jag behöver inte veta, men jag har en längtan efter att få sväva tyngdlös i universum, som en örn som seglar högt uppe med vinden. Antingen forsätter jag att finnas i någon annan form eller så försvinner jag, men min barnatro gör att jag inte behöver veta.

Jag är glad över mina sentimentala behov av sorgsna sånger. Tror att de hjälper mig och tillåter dem idag ta plats, trots att de kan uppfattas som ytliga och därmed onödiga. Ytliga känslor är helt OK. I mitt sovrum har jag en handmålad Ikon på väggen, för att jag mår bra av att se denna bild. Tror att den väcker barnatrons känslor i mig, trygga och tillitsfulla känslor.

I kväll kommer två gamla kompisar och vi ska titta på gamla super8 filmer från våra gemensamma aktiviteter för mer än trettio år sedan. Denna dag går i sentimentalitetens tecken.