”Nazismen uppstod inte i 30-talets Tyskland och försvann inte 1945. Den är ett uttryck för djupt förankrade tendenser, som alltjämt är levande inom oss och omkring oss. Vi beundrar den som slår sig fram och föraktar förloraren”, skriver Harald Ofstad i boken Vårt förakt för svaghet. Nazismens normer och värderingar – och våra egna (1972). Detta stycke har jag hämtat från en krönika om en utställning om Tredje riket och Hitler, skriven av Folke Freund.
Frågan om förväntningar på underordning av människor som betraktas som förlorare tycker jag är mycket viktig. Rädslan för att framstå som förlorare gör att människor låter bli att synliggöra sina svagheter. Att ha drabbats av cancer kan i dessa sammanhang t ex göra att man uppfattas som förlorare. Särskilt när man som jag har små möjligheter att bli frisk.
Jag kan bara fantisera om hur jag uppfattas av andra och vilka känslor jag väcker. Att ha rakat hår är att uppträda i en mer manlig skepnad och därmed uppfattas som tuff, alltså en vinnare. Jag gillar känslan av att vara tuff och trivs därför i min frisyr. Samtidigt signalerar min brist på hår sjukdom och cancer och därmed blir mångas reaktion på att jag har rakat mig att jag är sjuk.
Eftersom jag synliggör att jag genomgår en cancerbehandling genom att inte bära peruk, så har jag inte helt släppt tanken på att skaffa peruk. Jag vill inte känna förväntningar på att jag ska underordna mig för att jag är cancersjuk. Samtidigt är det viktigt att göra upp med kopplingen mellan kroppslig svaghet, ickemanlighet och förväntning på underordning. Därför finns det skäl för mig att fortsätta bryta mot normen att kvinnor ska ha hår och att sjuka ska dölja sina svagheter.
För övrigt sover jag gott, är fortsatt svag i ena handen, känner stickningar i båda händerna och känner av nedre delen av bäckenet. Få se om det blir någon jympa i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar