Tid

”Vi jagar tid, säger vi i vår kultur. Det vi egentligen menar är att vi låter klocktiden jaga oss, och att vi stenhårt inriktar oss på att försöka spara tid, till exempel genom allehanda tekniska finesser.
Men det som du längtar efter har ingenting med klockan att göra. Det är din personliga, din upplevda tid som du vill ha lång. Det är den som du vill få gott om. Så presenteras Bodil Jönssons bok ”Tio tankar om tid” som kom första gången för tio år sedan.

Mitt starkaste minne från boken är begreppet ställtid, att människor behöver lite kringsnack eller liknande innan en ny aktivitet drar igång. När jag fick det begreppet klart för mig förstod jag mer av det som jag såg som nonsenspratande och nonsensgörande. Jag har väldigt kort ställtid, på gott och ont, men begreppet har fått mig att inse att vi är så olika.

Dagens ”Tankar för dagen” i P1 handlade också om tid. Anne Kalmering-Josephson talar om att i mellanrummen mellan olika uppgjorda tider finns utrymme till fritt svävande uppmärksamhet, när nya saker och möten uppstår och ger möjligheter. I väst ses ofta brister på att komma i tid som ansvarslöst och att stjäla andras tid. Hon berättar om erfarenhet av att saker fungerar ändå utan tidsanpassning. Teoretiskt kan jag förstå och jag tror att det finns fördelar men jag vill inte ändra mitt förhållningssätt till tidspassning. Tiden går oavsett hur vi väljer. Och jag vill ha vissa hållpunkter och förväntar mig att andra också håller tider om det drabbar andra om jag kommer för sent. Däremot önskar jag bli bättre på att tillsammans med andra vara närvarande i nuet. Och känna att mitt liv är här och nu. I morgon vet jag väldigt lite om.

Även idag har många pratat med mig om att jag är rakad. Det har blivit många samtal och många frågor. Ibland när jag får frågar, så svarar jag så ärligt och eftertänksamt jag kan. Andra gånger försöker jag vara positiv mot den som frågar.
Med positiv menar jag att förmedla hopp. Att säga att det kan ju komma nya mediciner som hjälper mig. Lite mer positivt är också att säga att jag har gått så länge på cellgifter, metastaserna upptäcktes senhösten 1998 och sedan dess har cancern funnits i min kropp och jag har fått olika behandlingar. Jag lägger också till att jag har behandlats med cellgifter kontinuerligt sedan våren 2006. Då blir det underliggande budskapet att det kan hålla länge än och forskning pågår som kan medföra att jag blir frisk.

Mer tungt blir det att också berätta om att cancern lär sig överleva cellgifterna, så att jag behöver nya mediciner. Kanske blir det också tätare mellan bytena av behandlingar och kroppen bryts successivt ner. Det finns inte längre oändligt många mediciner och motståndskraft i mig. Tiden går.

För mig finns det olika budskap, som alla kan vara ärliga, men vissa är mer inlindade i positivt tänkande. Valet är mitt och beror på min sinnesstämning men också på tiden som finns för samtal och motpartens signaler till mig. Oavsett svar och den tid jag har till förfogande lever jag nu och liksom alla andra troligen också i morgon och i övermorgon. Och det finns varken absoluta sanningar eller måsten avseende din tid och min tid.