Om maktstrider inom v och om att förlåta och försonas

I går kväll skrev jag om maktfrågor inom vänsterpartiet och den smärta jag fortfarande bär på. Jag valde att inte publicera då utan att fundera vidare.

I morse vaknade jag till Kropp och själs program om att säga förlåt. I programmet fördes samtal om hur och varför man bör säga förlåt. Likaså om det går att be om förlåtelse för allt? Programmet tar också upp vikten av att försonas med det man varit utsatt för. Det är en fördel om den som varit utsatt blir bekräftad i sin förståelse av det som hänt.

Att jag fortfarande bär på en smärta över det som hände under min kommunalrådstid tror jag beror på det jag uppfattar som brist på förståelse runt grunden till maktstriderna i mitt eget parti. Jag tror inte jag kan få bekräftelse i den bild jag har över skeendet, men behöver ändå försonas med det som varit.

3 oktober 2010 nämnde jag mobbningen av mig som kommunalråd. Jag berättade att jag använt mig av alla tre strategierna,
• Osynliggör händelsen. Sök andra förklaringar till det inträffade. Lägga ansvaret på sig själv.
• Distansera sig från upplevelser av kränkningar, trakasserier och utanförskap. Flytta, byt jobb, byt skola.
• Ta kontroll över egna upplevelserna och försvara sig.
När jag misslyckades med den tredje strategin så avgick jag som kommunalråd. Jag skrev också att jag har bearbetat min smärta på flera olika sätt. Mest smärtsamt var konflikterna i det egna partiet.

Som kommunalråd har hen makt. Samtidigt är hen i en utsatt position, som kan vara svår att förstå för enskilda medlemmar som inte själva har erfarenhet av ett offentligt ledarskap. Vid min avgång ingick vänsterpartiet i kommunledningen i Uppsala tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet. Som kommunalråd var jag också gruppledare för partiets ledamöter i fullmäktige och i nämnder och styrelser, kallad kommungruppen.

Maktstriderna förekommer nog alltid när det finns möjligheter till makt, vilket det gör när det parti hen tillhör har inflytande över politiken. Däremot kan maktfrågor lösas på ett mer eller mindre konstruktivt sätt. Demokrati och öppenhet är nödvändigt för att fördela makten.

Ett skäl till min avgång var att jag 2004 fick problem med Vänsterpartiets lokalförenings styrelse efter att en ny manlig ordförande blivit vald. Den nya styrelsen var mer intresserad av kommunalpolitiska frågor än tidigare styrelser, vilket var positivt. Det är nödvändigt med ett nära samarbete mellan kommunalråd och lokalföreningens styrelse. Jag var därför på flera styrelsemöten och informerade om kommunalpolitiken och viktiga ställningstaganden som skulle komma framöver och som behövde processas i partiet.

Jag fick problem med styrelsen när hen ville ta över min roll att leda kommungruppens arbete. Styrelsen började kalla in personer som var utsedda av kommungruppen som sammankallande inom olika områden och jag fick inte vara med på dessa möten. De utsedda personerna hade inte ett politiskt ansvar för sina områden, utan skulle enbart hålla ihop arbetet inom sitt område. Jag uppfattade styrelsens agerande som att de vill ta kontrollen över kommunalpolitiken, utan att ge mig möjlighet att delta i processen.

Styrelsen hade tidigare varit överens med kommungruppen om hur vi organiserade oss och nu ansåg jag att hen bröt mot denna överenskommelse. Vi hade flera möten men det blev ingen lösning på samarbetsproblemen utan istället ökade konflikterna till fler områden under våren 2005.

Ordföranden i styrelsen formulerade om skrivningar som jag formulerat och skickade ut till medlemmarna. Han skrev också förslag till uttalande angående kommunalpolitiken och la på bordet på ett medlemsmöte. Gång på gång överrumplades jag av att ordföranden la fram förslag om kommunalpolitiken som han inte kommunicerat med mig. Överhuvudtaget satte han igång en maktkamp gentemot mig, där han framförallt använde härskarteknikerna Undanhållanden av information, Dubbelbestraffning och Påförande av skuld och skam. Min roll i partiet var att underordna mig lokalföreningens styrelse. En styrelse kan på så sätt jämställas med en arbetsgivare. Samtidigt hade jag ett förtroendeuppdrag som jag fått från medlemmar och väljare. Situationen blev svår.

Situationen var extra svår eftersom vi hade ett samarbete med två andra partier och ett gemensamt ansvar för de politiska beslut som togs i Uppsala kommun. Många frågor behövde processas på många olika möten innan det togs beslut.

Jag lyckades varje gång ordföranden kom med nya oförberedda förslag på medlemsmöten bemöta dem på ett sådant sätt att jag fick medlemmarnas stöd och ordföranden blev nedröstad, men det var väldigt stressande. Och att ordföranden blev nedröstad av medlemmarna gjorde nog situationen ännu svårare.

Konflikter berör många illa, men de är ibland nödvändiga. Tyvärr är det enklast att bortse från de strukturer och kulturer som finns bakom många konflikter. Det är enklare att lägga skulden på enskilda personer och hänvisa till personkemi, för då behöver man inte göra något själv. Många har ansvar för att strider uppstod mellan mig och dåvarande styrelse för Vänsterpartiet Uppsala. Jag tror att dåvarande ordföranden utifrån påtryckningar från andra partikamrater valde strid istället för samtal.

Under våren och sommaren 2005 försämrades mina cancervärden. Samarbetssvårigheterna med dåvarande lokalförenings styrelse blev droppen som gjorde att jag avgick i förtid. Jag försöker ge mig själv betänketid innan jag tar avgörande beslut om framtiden. Jag bestämde mig nog redan på våren, men lät tanken mogna under sommaren.
Efter presskonferensen jag genomförde i slutet av augusti 2005 hade TV4 Uppland följande nyhet

”Dålig arbetsmiljö fick Britt Löfgren att avgå
Cancer, utfrysning och dålig arbetsmiljö - till sist blev det för mycket. Det sade Vänsterpartiets kommunalråd, Britt Löfgren när hon motiverade varför hon slutar som kommunalråd.

För elva år sedan blev Britt Löfgren kommunalråd. Samma år opererades hon för bröstcancer. Sedan dess har hon genomgått cellgiftsbehandling och medicinerat för att hålla cancern i schack. Men i år har hon blivit sämre i sin sjukdom. Men det var inte sjukdomen som är den främsta anledningen till att hon hoppar av. Jobbet som kommunalråd är tufft- förhandlingarna med Socialdemokraterna, det förlöjligande hon mött men värst har varit att hon blivit motarbetad av det egna partiet.

– Det har förekommit en hel del härskartekniker som gör att jag inte vill fortsätta, det i kombination med cancern, säger Britt Löfgren.”

Maktstrukturerna och maktstriderna i Uppsala 2004-2005 framstår ännu mer tydligt för mig nu, när jag också läst genusvetenskap. Mitt intresse för genusfrågor har också gjort att jag följer utvecklingen i Feministiskt initiativ. Inom FI finns idag mycket mer kunskap om genusfrågor än det gör i vänsterpartiet.

Så här svarar Jenny Jakobsson, Feministiskt studentinitiativ, som började läsa genusvetenskap tillsammans med mig hösten 2009, på frågor om varför hon är drivande i att Feministiskt studentinitiativ nu ställer upp i kårvalet i Uppsala.

”Vad kan ni tillföra till kårpolitiken?– Att vi alltid utgår från ett feministiskt perspektiv. Feminismen började som teorier om kön och makt. Sen har det utvecklats ett intersektionellt perspektiv. Idag är det inte trovärdigt att vara genusvetare om man inte också kan se hur skapandet av kön samspelar med sexualitet, klass, etnicitet, och funktion, säger Jenny Jakobsson som själv är genusvetare och läser en kurs i intersektionalitet.

– Vi kan också bidra med en kritik mot de normer som råder vid universitetet. Vissa grejer värdesätts mer än andra. Det syns till exempel i vilka institutioner som får mest pengar och vilken forskning som lyfts fram.

Är de andra kårpartierna inte tillräckligt radikala i de här frågorna?
– De har inte den feministiska expertisen. De kårpartier som är knutna till riksdagspartierna utgår från ideologier som skapades för mer än hundra år sedan, när samhället såg helt annorlunda ut och kvinnor inte ens hade rösträtt.

– Jag sympatiserar med till exempel Vänsterns student förbund och Gröna studenter. Men de har ändå en annan utgångspunkt än vi.”

Läs mer i Uppsala studentkårs tidning Ergo

Jenny har så rätt i att vänsterpartiets ideologiska grund byggdes för mer än 100 år sedan. Vänsterpartiet är också ett feministiskt parti, men inriktningen bygger på andra vågens feminism och feminismen genomsyrar in te partiets organisation och politik. Frågorna är framförallt definierade som kvinnopolitik vid sidan om. Däremot har vänsterpartiet många bra dagspolitiska krav. Jag har försökt lyfta feministiska ideologiska frågor i vänsterpartiet men tycker det är svårt.

Nu har jag fått frågan om jag vill fortsätta i distriktsstyrelsen för vänsterpartiet, där jag under två år varit ansvarig för antirasism och feminism. Jag känner mig ambivalent och har bett om betänketid. Det finns ett ointresse i partiet för frågor som är viktiga för mig, demokrati, feminism och intersektionalitet.

Känner en tveksamhet till att ta ansvar i distriktsstyrelsen och försöka vara drivande, när förståelsen för det jag vill är väldigt liten. Jag har inte känt mig motarbetad i distriktsstyrelsen. Snällismkultur gör att jag får stöd, men stödet bygger inte på ett genuint intresse för de frågor som engagerar mig. En del av mig har ingen lust att fortsätta. Önskar att jag hade personer som Jenny Jakobsson m.fl. att samarbeta med. Då skulle det ge energi istället för att ta kraft.

Nu har jag ändå bestämt mig för att tacka ja till fortsatta uppdrag i distriktsstyrelsen. Politiskt engagemang är en stor del av min identitet . Jag mår nog bra av att fortsätta stå upp för den politik jag tror på, även om jag får göra det i motvind. Förhoppningsvis kan jag också bidra med min kunskap och erfarenhet till förändringar i politiken. Och så får jag fortsätta med att försöka försonas med det som varit.