Jag har tidigare skrivit om existentiella frågor, se Existentiella frågor och Dödsångest. Lars Björklunds texter som handlar om existentiella frågor och svåra samtal har jag också nämnt. Läs gärna Lars Björklunds texter. I texten som jag då hänvisade till skrev han
”Människans utsatthet kan beskrivas på så sätt att en del av den existentiella ensamheten aldrig kan fyllas, inte ens av Gud. Berättelsen om Jesus i Getsemane ger oss en beskrivning av detta från ett religiöst perspektiv. Också han var ensam i sin djupaste nöd. Övergiven av alla, också av Gud eller i alla fall upplevde han det så. Det är just den upplevelsen som samtidigt verkar vara allmänmänsklig. Det är den ensamheten som gör att tro aldrig kan existera utan tvivel. En tro utan tvivel är på något sätt en verklighetsflykt. Tvivlet är svaret på människans existentiella ensamhet. Den existentiella ensamheten innebär också att vi aldrig kan hjälpa en medmänniska hela vägen, den sista biten måste varje människa hantera själv. Vi kan ge och vi kan dela men vi kan aldrig lösa den ensamhet som är livets djupaste erfarenhet. Det finns stunder då den täcks av upplevelser och gemenskap men vi återvänder alltid till den.”
Jag tycker att det är svårt att förstå existentiella frågor. Jag behöver läsa gång på gång och tror att det hjälper mig på djupet, men kan inte riktigt förklara och återberätta. När Lars Björklund skriver ”En tro utan tvivel är på något sätt en verklighetsflykt” så känns det så sant. Jag tvivlar på att det finns en Gud och har svårt för fundamentalister. Ett skäl är nog att jag uppfattar deras tro som verklighetsflykt, stereotyp och ointressant.
När det gäller tro och tvivel, så tänker jag också på oss cancerdrabbade. Ibland, ganska ofta fram till år 2006, så trodde jag att jag skulle kunna bli frisk, men jag har alltid också tvivlat. Nu tvivlar jag oftast på att min cancer går att bota, men visst händer det att jag tror att det är möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar