Jag har varit patient på onkologen på Akademiska sjukhuset sedan 1994. En hel del har blivit bättre under dessa år, men nu märker jag hur läkarnas stress ökar. Ekonomismen gör att det är risk att det inte längre är patientens behov som styr, utan budget i balans. Jag märker hur läkare jag känt länge och som jag vet alltid har sett till sina patienters bästa, inte riktigt klarar att göra det längre, för det blir för dyrt.
Jag är ”livrädd” för att ett fortsatt Alliansstyre ska leda till ökad ojämlikhet och en nedmontering av vår gemensamma sjukvård. Urholkningen av en solidariskt uppbyggt sjukhusinfrastruktur för alla kan gå fort och har pågått kortare eller längre tid, beroende på vilka som haft makten i landstingen.
Visst kan det ibland kännas bra att byta utförare om man är missnöjd, men är detta värt valfrihetens negativa konsekvenser. Jag är rädd för att valfrihetsinriktningen mer och mer blir till valfrihet för den med tjock plånbok. Jag är övertygad om att patienter kan få makt på andra sätt, för ingen ska behöva bli behandlad som ett kolli. Bra alternativ är är att patienterna kan synliggöra sitt missnöje utan att riskera att bli ännu sämre bemött, anmäla verksamheter som inte är professionella och få ersättning genom rättsliga förfarande om du blir felbehandlad. Valfrihet tycker jag framförallt har lett till likriktning och ökade kostnader. Titta t ex på elhandeln och telefonoperatörerna.
Tycker att Vård när du behöver det de Rödgrönas gemensamma besked om hur vården ska bedrivas är ett steg åt rätt håll.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar