Jag skrev också att jag tror det är bra för mig att jag använder skelettet genom att t ex hoppa och studsa under jympapassen. Inbillar mig att detta stärker skelettet, precis som det gör för alla icke cancersjuka.
Ett skäl till oron är att jag kan drabbas av kotkompression, vilket innebär att en kota i princip krackelerar. Konsekvensen blir att nerverna trycks ihop och detta kan medföra förlamningar i delar av kroppen, t ex i benen. De bilder som hittills tagits har inte antytt sådana skador – ännu. Dessa risker gör att jag har bestämt för att inte rida på hästar och inte åka slalom.
Inför dagens besök på Friskis o Svettis var denna oro stark. Jag föreställde mig att jag kanske bara skulle ramla ihop för att kotorna inte klarade påfrestningarna. Nu har jag genomfört jympapasset, mitt ryggonda har (ännu) inte försämrats, utan känns som vanligt. Det gick bra att hoppa och studsa och jag genomförde hela passet. JAG ÄR GLAD. Jag kan fortsätta jympa, stärka min kropp och bygga muskler runt sårbara kotor.
Tänker på denna eviga oro. Undrar hur ofta och hur långa stunder jag oroar mig. Behövs oron? Hittills har ju det mesta gått bra. Oro är ett sätt att skydda sig och förbereda sig på eventuella framtida olyckor och kroppsliga försämringar. Tror inte att jag kan göra så mycket åt att tankarna ligger och gnager. Däremot kan jag göra saker trots oron och det är härligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar