Om ryggen och rädslor för döden

Vaknade i morse och kände mig mycket bättre i ryggen. Blev glad. Nu har förbättringen bytts mot försämring. Jag känner mig trött och lite sliten och kan inte riktigt sätta fingret på varför. Tycker att jag tagit det mycket lugnt och varit tillräckligt försiktig, för att inte utsätta ryggen för onödiga ansträngningar.

Tänker på det Lars Björklund skrivit och som jag hänvisade till igår om vanmakt och om tröst och om rädslor som kommer när ingen tröst finns. Kanske beror känslan av slitenhet på vanmaktskänslor och kanske på att jag ska börja jobba på måndagen, eftersom semestern då är slut.

Jag tänker också på döden och på alla samtal jag skulle vilja ha med människor jag känner innan jag dör. Det krävs att minst två personer är intresserade för att genomföra ett samtal. Tyvärr förhindras många viktiga samtal av mina och av andras rädslor. I mitt huvud snurrar också funderingar på hur fort livet kan ta slut. Ska man överhuvudtaget skjuta på samtal man vill genomföra. De komplikationer jag drabbats av efter cellgiftbehandlingar kanske kunde medfört min död. Jag vet inte, men kanske kunde de infektioner jag fått när immunförsvaret inte fungerat lett till min död. Likaså den blodpropp jag fick 2006.
Jag behöver bestämma mig för vad jag tycker är viktigast och vad jag tror är möjligt, men känner mest att tankarna hoppar runt. Känner ändå att det har betydelse att jag skrev detta och att jag mår bättre nu när jag skrivit färdigt. Att blogga hjälper mig och jag hoppas att det också hjälper andra.

Jag ska nu sätta mig och meditera en längre stund. Det har jag tänkt göra så länge. Skrev t ex om meditation och mina avsikter under rubriken Dagsform, psalmer och döden, men det har ännu inte blivit av.