Ett skäl till att mina tankar ibland snurrar och jag har svårt att koncentrera mig beror på dessa fungeringar. Utöver en sorg över den sjukdom jag har bär jag på en sorg över allt jag skulle vilja göra, men troligen aldrig kommer att kunna genomföra.
Jag skulle gärna arbeta som ledare, önskar att jag kunde söka ett chefsjobb, men det går inte att kombinera med min sjukdom. Det är överhuvudtaget svårt att söka nya jobb när jag har cancer. Vem anställer en cancersjuk?
Till dessa tankar hör också funderingar över vad jag hinner göra under den tid jag har kvar att jobba? Och vad jag hinner göra som inte bara handlar om att stå ut med sjukdomen.
Jag är 56 år och borde normalt ha några år kvar som yrkesverksam. Får jag leva så blir jag pensionär, precis som alla andra som får leva. Tänker på att den sorg jag känner nu känner också många som inte hunnit förverkliga sina drömmar under sitt yrkesverksamma liv innan det är dags för pensionering. Skillnaden mellan mig och många friska 56-åringar är framförallt antalet förväntade år kvar i yrkeslivet och möjligheten att orka arbeta heltid.
På mitt jobb är det varje år många som blir ålderspensionärer och jag ser hur olika människor tänker och mår inför pensionen. Tänker att det handlar inte om att vara eller inte vara cancersjuk utan om en mängd olika individuella förutsättningar, arbetsmöjligheter och personligheter. Förr eller senare ska vi alla sluta jobba och förr eller senare börjar nog alla se bakåt och fundera mer över vad man gjort istället för att planera för vad man ska göra. Och alla människor har säkert perioder av sorg över allt det där man vill med sitt liv, men som aldrig blir möjligt att genomföra. Att sörja det som varit och det som inte varit är en del av att vara människa. Och en annan att älta och sedan komma vidare i sin sorg och sin glädje över det liv man ändå har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar