Nu är jag hemma igen och sitter i min sköna säng och skriver detta. Har tillbringat flera dagar med min dotter och hennes familj och med min mamma.
När jag var i början av tonåren fick jag ont i ryggen. Sedan har jag haft ont i ryggen av och till. Metastaserna i skelettet har förvärrat ryggproblemen. Augusti 1997 hade jag mitt första och hittills enda riktiga ryggskott. Då kunde jag knappt krypa från sängen till toaletten och det tog evigheter att ta mig upp från krypande till stående.
Nu har jag sedan i söndags nästan ryggskott, med vilket jag menar att det värker nästan hela tiden och jag har svårigheter att röra mig. Vila, inflammationshämmande tabletter och yoga gör att jag idag är något bättre, men inte bra.
När jag tittar bakåt i bloggen ser jag vad mycket jag glömt av det jag skrev om ryggen 9 maj, 26 maj och 30 maj. 30 maj skrev jag
”Jag har ont i ryggen. Som jag skrev i onsdags så har jag haft ont i vänster höft. Denna höft känner jag inget av nu. Däremot har det onda gått runt och jag har känt av höger höft, men framförallt på baksidan av höger bäcken och i ländkotor. Jag har alltså ont på samma höjd av kroppen, men på olika ställen. Ibland känns det som att jag ska få ryggskott. Är också spänd i ryggen och känner av den oavsett jag ligger, sitter eller går. Tog två Ipren i morse och har tagit en Alvedon på eftermiddagen. Det hjälper knappast alls. Känner också hur jag biter ihop käkarna.”
Nu är jag alltså ”närmare” ett ryggskott än jag var då. Tänker när jag läser vad jag skrev 30 maj att mina cancervärden förbättrats sedan dess och att mitt ryggonda inte behöver betyda försämringar i metastaserna. Det kanske är stressrelaterat och också beror på att jag lyft och burit mina barnbarn, mer än vad jag borde göra.
Lördagen och söndagen tillbringade vi på Kolmårdens djurpark. Jag har sett björnar, gorillor, tigrar och lejon ligga och lata sig på rygg med tassarna (fötter och händer) i vädret. Varelser som kan koppla av på detta sätt och leva i nuet får nog inte ryggskott. De yogar och mediterar utan att ha behövt gå på kurs och lära sig. Se film på tiger från Kolmården här.
För övrigt är det så härligt att det finns en man i Uppsala som längtar efter mig när jag är borta och som gärna kommer och hämtar mig vid tåget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar