Mod

Mandom, mod och morske mänfrån slutet av 1800-talet av Richard Dybeck

Mandom, mod och morske män,
Finns i gamla Sverge än,
Kraft i arm och kraft i barm,
Ungdomsvarm i bardalarm.

Ögon blå,
Då och då

Le i blomsterdalar där!
Nord, du jordens jättelem,
Nord, du milda hjertans hem!

Toner än från forna dar
Ljuda der i skog och dal,
Vilda som en storm på haf,
Milda som en suck på graf.

Lyssna då,
Vänner, på

Hemländsk, hundraårig sång!
Lyssnen, älsken, lären den,
Sjungen, sjung den sjelfva se'n!
Denna text fanns i min första sångbok från skolan. Jag tycker att den är förfärlig. Denna syn har säkert präglat idealet av hur en svensk man och nordbo ska vara. Texten ger också en bild av att svenskar är något förmer. Ett syfte är att stärka nationalismen och möjliggöra att män följer med ut i krig och underordnar sig ”galna” makthavare.

Utöver nationalism och manlighet så ger texten en bild av mod som jag inte heller vill understödja. Andra bilder av manlighet som jag har fått med mig, är arbetarklassens män som står upp för revolutionen. Jag tänker på bilder av muskulösa unga män, med fanor i händerna och fast blick. Tycker också illa om dessa schabloner av mod.

Mod är inte att gå i första ledet i flocken som tågar åt samma håll. Mod är istället att våga välja sina egna vägar, kunna motivera varför hen gör det och stå emot flockbeteendet. Mod är också att göra mer än det som förväntas av hen som person, mod att våga överskrida gränser som ofta är osynliga.

Dessa tankar hade jag under dagens provtagning på Ackis. Efter besöket gick jag till bussen. Där stod en äldre man och väntade. Han hade käpp och kroppen skakade hela tiden. Kanske hade han Parkinson. Jag tänkte: Vilket mod att ge sig ut och åka buss, när man har en sådan svag fysik. Tänkte också på att för några år sedan skulle jag inte sett denna man som en modig man utan som en ”stackare”.